Drömmen om en lägenhet
Tidigare i år, efter USA och att jag betalat av billånet, bestämde jag mig fram emot sommaren att det var dags att spara lite mer intensivt till en kontantinsats för att ha råd med en lägenhet. Det har innebärit en hel del övertid och efter den här helgen har jag insett att jag kanske pressat mig själv lite väl hårt i onödan. Sen ungefär juni har jag gjort 120 timmar övertid, minus några timmar som jag gjorde före operationen och strax efter USA, men majoriteten av timmarna har skett under en 5 månaders period. Med resonemanget att jag är ung och pigg och att det är lättförtjänta pengar har det blivit många timmar och långa perioder av arbete. Och det har funkat utan att jag känt mig direkt sliten och egentligen har bara det sociala livet blivit något lidande. Som tur är har jag dock inte tackat ja till all övertid som erbjudits. Positivt är jag lyckats samla mig nästan halvvägs till en färdig kontantinsats och slipat ner CSN- lånet från 48 000 i början av året till strax över 14 nu. Så det har funnits fördelar.
Men nu i helgen kände jag av en bieffekt. I lördagskväll blev jag rätt trött på jobbet och la mig direkt när jag kom hem strax efter 23 efter att ha vart uppe sen 8.30 med ungefär sju timmars sömn i bagaget (normalt med andra ord). Sov till 08 dagen efter och kände mig relativt utvilad trots att sömnen var något orolig. Det gick bra att jobba men framåt kvällen var det lite segt. Åt middag och satte på en film hemma men vid 22.30 blev jag kopiöst trött och somnade i soffan i en hel timme! Fick nästan anstränga mig för att orka upp och göra mig klar för sängen där jag i stort sett däckade i ytterligare nio och en halv timme. På det har jag dessutom känt mig lite sliten i kroppen och jag börjar inse att mängden övertid under koncentrerad tid nu börjar ta ut sin rätt. Det blev lite utav en väckarklocka och jag inser nu att jag måste trappa ner lite annars kommer jag nog bli sjuk av det istället. Och då kommer drömmen om en lägenhet snarare att skjutas framåt än komma närmare.
