Tragiskt och patetiskt men så är det!
Det har inte varit så mycket skrivande i bloggen den senaste veckan men jag kan tala om att det har vart en vanlig vecka. Varken mer eller mindre. Veckans höjdpunkt var igår då klassen var och simmade på Fyrishov. Leka i äventyrsbadet är alltid kul och även simningen i bassängen var kul om än inte lika kul. Nåväl, tänkte försöka ge mig på att ta upp något och prata om så får vi väl se vad responsen blir på det.
Tyvärr är det inget vidare uppmuntrande ämne men det är det enda som cirkulerar runt i mitt komplexa hjärnsystem just nu. Idag när vi slutade fick jag riktigt depphumör över att ha inte ha något förhållande. Fånigt jag vet, jag är fortfarande ung jag vet. Men på nåt sätt påverkar detta mig starkt hela tiden och jag kommer nog aldrig få ro i min förvirring kring detta förrän jag haft ett förhållande. Tragiskt men sant. Omgivningen överöser mig med bilder på par, filmer, böcker, musik, allt tycks kretsa kring kärlek och är man som jag tar man starkt intryck av det. Och eftersom jag inte har någon att utöva kärlek med så trycks jag rakt ner i skosulorna. Det hela är inte enkelt eftersom jag å ena sida gillar en tjej i min närhet och å andra sidan fortfarande gillar den tjej jag förälskade mig i för 1 år sen. Hon finns förvisso i min närhet också, mer än den förstnämnda.
Detta är ju inte en helt enkel situation eftersom jag samtidigt är rädd för att bli kär i någon eftersom jag är rädd för att bli sårad och ta det för hårt igen. Det var verkligen inte kul sist. Den första tjejen verkar dock inte intresserad av mig om hon inte är lika blyg som jag är. Jag pratar för fan nästan inte ens med henne. tror alltid att jag ska säga nåt fel. Kan man bli patetiskare? Försöker man aldrig heller så kan det ju inte bli nåt heller men ja, jag är feg av mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns som att jag bara borde förtränga alla känslor och glömma allt och gå vidare men det känns inte riktigt helle rätt. Fast jag kommer säkert aldrig att göra något heller. Snälla hjälp mig någon!! Nåväl den andra tjejen kan det finnas en minimal chans på men är det värt att riskera vår vänskap på det är frågan?
Ibland känns det som kärlek bara är ett påhittat skämt för att lura oskyldiga stackare i fördärvet som bara sitter och gråter och tröstar sig med låtar som "Love hurts"(världens sannaste låt) och andra låtar i samma genre. Nu blev det väldigt cyniskt och hemskt men kanske förstår vissa av er som gnäller på mig när jag gnäller om detta hur jag tänker nu. Jag kommer inte släppa det, bara att inse. Jag är glad att jag åtminstone får kärlek från min familj och mina vänner men jag kommer längta till den dag då någon tjej formar orden "Jag älskar dig" till mig och jag kan säga detsamma tillbaks. Dröj inte för länge!! :(
Tyvärr är det inget vidare uppmuntrande ämne men det är det enda som cirkulerar runt i mitt komplexa hjärnsystem just nu. Idag när vi slutade fick jag riktigt depphumör över att ha inte ha något förhållande. Fånigt jag vet, jag är fortfarande ung jag vet. Men på nåt sätt påverkar detta mig starkt hela tiden och jag kommer nog aldrig få ro i min förvirring kring detta förrän jag haft ett förhållande. Tragiskt men sant. Omgivningen överöser mig med bilder på par, filmer, böcker, musik, allt tycks kretsa kring kärlek och är man som jag tar man starkt intryck av det. Och eftersom jag inte har någon att utöva kärlek med så trycks jag rakt ner i skosulorna. Det hela är inte enkelt eftersom jag å ena sida gillar en tjej i min närhet och å andra sidan fortfarande gillar den tjej jag förälskade mig i för 1 år sen. Hon finns förvisso i min närhet också, mer än den förstnämnda.
Detta är ju inte en helt enkel situation eftersom jag samtidigt är rädd för att bli kär i någon eftersom jag är rädd för att bli sårad och ta det för hårt igen. Det var verkligen inte kul sist. Den första tjejen verkar dock inte intresserad av mig om hon inte är lika blyg som jag är. Jag pratar för fan nästan inte ens med henne. tror alltid att jag ska säga nåt fel. Kan man bli patetiskare? Försöker man aldrig heller så kan det ju inte bli nåt heller men ja, jag är feg av mig. Vet inte riktigt vad jag ska göra. Känns som att jag bara borde förtränga alla känslor och glömma allt och gå vidare men det känns inte riktigt helle rätt. Fast jag kommer säkert aldrig att göra något heller. Snälla hjälp mig någon!! Nåväl den andra tjejen kan det finnas en minimal chans på men är det värt att riskera vår vänskap på det är frågan?
Ibland känns det som kärlek bara är ett påhittat skämt för att lura oskyldiga stackare i fördärvet som bara sitter och gråter och tröstar sig med låtar som "Love hurts"(världens sannaste låt) och andra låtar i samma genre. Nu blev det väldigt cyniskt och hemskt men kanske förstår vissa av er som gnäller på mig när jag gnäller om detta hur jag tänker nu. Jag kommer inte släppa det, bara att inse. Jag är glad att jag åtminstone får kärlek från min familj och mina vänner men jag kommer längta till den dag då någon tjej formar orden "Jag älskar dig" till mig och jag kan säga detsamma tillbaks. Dröj inte för länge!! :(
Trackback
