simpan1

If you knew what I felt, what would you do?

Ibland har Lennakatten en förmåga att överraska. Den dag man tror ska ha minst folk och därför vara minst trevlig var nog en av de trevligaste iår. Min elev var ytterst trevlig likaså hans pappa som även han jobbade på tåget. Vädret var ett av de bästa vädrena på längre, lite svalt men en starkt lysande sol bidrog till att jag var på ett lika strålande humör. Bara en sån sak gör vardagen lättare, därför förespråkar jag ständig vår. Men dagens trevlighet var att jag äntligen fick ett ansikte till myten, min fafars brors frus bror, som är medlem i föreningen. Efter fem sekunders missförstånd visste vi vilka vi var men den största tillgången var ändå att han hade en söt 19- årig dotter. Trevliga människor båda två och på sätt och vis måste vi ju ändå vara släkt men det är på gränsen. Vi har inte enda gemensam gen men på nåt litet litet litet litet litet sätt hör vi ihop. Ett litet osynligt band. Så sammanfattat kunde inte sista dagen på "katten" blivit mycket bättre. P.S En annan sak som bidrog var att jag åt oxfilé till lunch, sug på den ni!!

Otroligt hur fort det går. Knappt har man hunnit blinka så har torsdagmorgon blitt till lördagkväll och snart är det söndag igen. Då är det bara en en puttig 24- timmars dag kvar till måndag och skola igen. Imorgon ska jag axla uniformen till Lennakatten för sista gång iår, skönt ska jag be att få tala om. Lördagen har också gått himlans fort och har mest spenderats med filmer och tv- spel. En inte helt oagnenäm sysselsättning även om det blir lite långtråkigt i längden. Igår var Petter hemma hos mig för första gången, det var riktigt roligt faktiskt. Vi pratade och spelade lite spel och så. Sen blev det träning för hela slanten och film hemma hos Emil. Har nu sett alla Bourne- filmer och det är filmer alla bör se. Han hade dessutom laddat ner tusentals gamla Nintendo 8-bitars spel och nostaligkänslan var stor när jag lirade Turtles. Men döm om min förvåning när jag inte längre ens kunde klara första banan som Emil och jag i vår barndom spelade om och om igen utan att ens behöva tänka. På den tiden hade man klarat den banan utan att ens titta på TV:n. Besviken cyklade jag hem i mörkret.

I veckan dog en oerhört imponerande man, en man jag såg upp till och delvis hoppas på att kunna bli som en dag. Mannen hette Olov Svedelid, en av Sveriges mest produktiva och omtyckta författare. Med 185 böcker,skrivna mellan 1964-2008, på sitt rena samvete är han lite utav en legend. Jag vill hedra honom med dessa enkla ord. Det detaljerade, men ändå lättlästa, och spännande böcker han skrev hade jag alltid som förebild när jag skrev egna alster. Även om jag inte läst lika mycket av denna herre på senare år kommer jag alltid att älska hans böcker om polisen Roland Hassel och de klipska ungdomarna i Betongrosorna. Låt oss alla minnas hans namn!!

Tänk att de där "freonerna" gick mig så hårt åt huvudet. Det heter ju inte ens freoner, det heter ju endorfiner. Freoner har man ju i kylskåpet och jag tror knappast man blir glad av dem. Jag tänker inte pröva det iallafall men om någon gör det, berätta hur det kändes. Kanske kan ge inspiritation till nästa inlägg.

MIn dag är så räddad. Inte nog med att det var härlig bollsport på gympan(några få av oss körde iallafall och hade grymt kul medan några betydligt fler tränade sin mage så det sprutade om det). Jag har seriöst inte haft så här kul på idrotten sen nian tror jag. Hoppas att Jonas bestämmer sig för detta koncept fler gånger, jag bara älskar bollsport. Jag skulle säkert kunna skriva en avhandling om hur mycket jag älskar att köra bollsport, åtminstone på det sätter vi gjorde idag.

3 killar, 3 tjejer, 6 klubbor, 2 mål och fighten kan börja. Killarna mot tjejerna brukar inte va så sjukt kul som det var idag. Sen ännu en glad överraskning! Min krönika på Kaktussajten har fått hela 3 kommentarer, helt galet. Jag har aldrig fått kommentarer men nu fick jag 3, som dessutom höll med mig. Du som läser detta borde gå in på www.unt.se och sen klicka er in på Kaktus, läs och njut. Inse hur rätt jag har, mer rätt än så blir det inte.

Snart börjar den två timmar långa lektionen Scenisk gestaltning där jag ska agera i bästa Tom Hanks anda eller bara spåra, båda är säkert helt sjukt galet roligt. Jag tror att freonerna som frisläpptes när jag spelade innebandy fortfarande lurar mitt sinne att vara glatt, inte mig emot. Nu ska jag gå och vara glad nån annanstans. Ha det.

Lite så kan det kännas ibland i livet. Att allting är upp och ner och man vet inte riktigt vart man ska ta vägen. Lite så kändes lördagen, söndagen och måndagen för mig men idag, elr rättare sagt igår, kom jag fram till hur jag skulle behandla den rådande situationen. Jag tänker inte vara för självutlämnande på något sätt och inte vara nån Blondin- Bella och avslöja varje liten känsla jag bär på. Men allt startade i fredags och därför blev helgen lite rörig men bra. Trevlig på alla möjliga sätt och vis men jag orkar inte gå in på det just nu.

Ni som vet hur det har vart och därför är lite nyfikna på vad mitt beslut innebär, kontakta mig eller sök upp mig. Jag tänker inte svara genom kommentarer på bloggen. Men det är ett bra och rättvist beslut, tufft dock. Det kommer inte vara lätt alla gånger men jag ska stå på mig, jag lovar.

Jag läste på min goda vän Annelis blogg om motivation och hur duktig man faktiskt känner sig efter att ha gjort något man vet att man måste göra. Annelis pappa skrev väldigt träffande, han kommenterade, om hur bra det var och jag kunde känna att ungefär så duktig kände jag mig igår.

Jag gjorde en väldigt lyckad intervju av Tove, hon svarade bra och jag fick ner det hon sa utan problem. Inte nog med det jag lyckades skriva ner reportaget samma dag och har idag lagt upp den på rummet. Väldigt effektvit jobbat och det blev dessutom väldigt bra känner jag, sen får vi se vad de andra tycker om det. De flesta verkade tycka att min intervju gick bra och Nadja var t o m "djupt imponerad".  Det är en karamell jag tänker suga länge på och sen spotta ut i ett papper för att spara och sen kanske suga lite mer på den vid ett annat tillfälle.

Tyvärr lyckades jag inte avsluta läxorna till Litterära gestaltningen så jag känner mig lite dålig därför men det verkade inte vara en stor grej. Dessutom har jag en hel helg, samt vecka, att ta igen dom på. Det ska lyckas säger jag bara. Nu tänkte jag göra något konstruktivt och lägga in datorn i datorskåpet och istället vara social med någon. Det är roligare än att blänga på en skärm. Dessutom är det alltid roligare och det vågar jag stå för, datorer är inte vänner.

Ojojojojoj, vilket glapp det blev på skrivandet. Jag har vart så upptagen med att leva mitt liv med vänner, skola och annat smått och gott att jag totalt glömt bort att skriva nåt. I söndags var jag konduktör på Lennakatten, det var nytt för mig och jag fick en excellent lärare: Ruth. Än är jag inte fullärd men jag har provat på det och tänker göra om det. Trevligt med kundkontakt istället för barnvagns- och cykelkontakt.

Något som jag börjar bli grymt trött på är alla dessa bussförare som kör som idioter. Det är inte ok att tvärnita en meter ifrån en lämna företrädesskylt, det är läskigt och obekvämt. Föraren förra veckan tog priset, han hade slagit Kenny Bräck om de tävlat. Glöm då inte bort att föraren hade en buss och Bräck en F1. Då förstår ni hur han körde. Tror han glömde totalt bort att bussen var utrustad med broms så han dammade genom kurvorna i 40km/h kanske. Att man ens lyckades sitta kvar på vänstra sidan av bussan är för mig ett mysterium, trodde jag skulle bli utsmetad på högra sidans rutor. Dessutom såg det ut att vid ett flertal tillfällen att sluta med en bil och buss mindre i Uppsala men det lyckades alltid på det där berömda håret. Hur det där håret nu lyckats överleva föraren är rätt otroligt, måste vara väldigt tunnt vid det här laget.  

Jag har så enormt tråkigt här i skolan. Alla internetsidor jag brukar titta på har jag redan tittat på femtioelva gånger idag. Ingen vits med att titta på dom igen alltså. Om 35 minuter kommer jag vara på en lektion som bara gör psykiskt ont att gå på, tyskan. Idag ska vi dessutom bara prata på tyska, inte speciellt lätt när man inte kan mer än fraserna jag lärde mig i sexan. Känns positivt. Avhoppet ligger enormt nära till hands kan jag tala om.

Efter tyskan får jag se om det blir någon Scenisk gestaltning för min del, tydligen var inte läraren här tidigare idag. Annars kan jag se fram emot att åka hem vid 17.15 för lektionen håller på ända till 17.00. Kul när man var i skolan 8.25 redan. Jag kommer vara så hungrig att jag inte ens i ord kan beskriva hur hungrig jag kommer vara. Men jag har valt det själv och jag tror att det kommer bli kul som fan faktiskt.

Annars känns livet väldigt bra faktiskt, jag är nöjd med skolan, vännerna och familjen. Det är kul att kunna lite Tv- spel igen, enormt kul om jag ska vara ärlig. Än så länge har jag inte börjat blanda ihop fiktion med verklighet, vill som sagt inte börja spränga hus eller skjuta människor. Nåväl ska försöka hitta något som kan underhålla med från internets stora utbud. Ha det.

Igår gjorde jag nåt otroligt kul för att roa mig i min förkylda tillvaro. Samlade ihop mina pengar och mina Gamecubespel och drog till Gränbys Gameaffär. Sålde spelen och gick hem en konsoll och ett tv- spel rikare. Inte vilket spel som helst heller utan PS3 med de extramt roliga spelet "Battlefield Bad Company". Hoppas jag inte blir helt utan verklighetsanknytning och börjar spränga hus på min övriga fritid. Det vore ju oerhört dumt.

Idag hade jag min första tyskalektion och det var inte överdrivet kul. Bättre lärare men jag förstod inte så mycket, får väl se hur det känns vid veckans slut. Att fortsätta med tyska eller inte fortsätta med tyska, det är frågan. Snart börjar sista lektion, sen ska jag hem och frossa i mina TV- spel.