simpan1

I fredags föll mitt annars så glada humör långt nedanför skosulorna utan att jag egentligen kunde sätta fingret på vad det var. Det började efter matten när vi slutade, då man egentligen ska rusa ut genom skolportarna och slänga upp väskan i luften och med ett rungande skratt skutta till bussen. Men jag gick i ett nedtonat tempo ut och satte mig längst bak i bussen och drog upp kragen över halva ansiktet. Jag kände mig förvisso sjuk så men det mesta berodde nog på mitt dystra humör. Sen nere på stan så såg jag några "nysvenskar" som gick in genom bakdörrarna på bussen vilket resulterade i att jag fick stå så inte nog med att jag redan kände mig nere, nu blev jag arg också. Vilken härlig fredag!

Mitt humör blev iallfall bättre sen och jag var och tränade med Emil och Emil, eller Smurf som han också kallas. Vet inte varför men jag har en teori om att han säkert blir blå om man stryper honom. Men efter gymandet när jag väl kom hem så var det som att någon slog om en strömbrytare i mitt huvud och humöret slängde sig utför ett brant stup. Oerhört depp var jag men nu berodde det till största delen för att jag kände att jag har en enorm oförmåga. Ute med hunden i kvällsmörkret slipade jag på orden om min oförmåga att inte kunna stöta på den tjej jag är så upp över öronen....ja ni vet vad man är. Ärligt talat så kände jag mig som en stor oförmåga som aldrig lyckas, en skam över det manliga släktet och en patetisk överanalyserare. Det var vad jag kom fram till om mig själv. Men det mest patetiska är att jag gnäller över det i min blogg! Som om att det skulle hjälpa! 

(Förrutom fredagen har helgen vart helt suveränt spenderad med roliga vänner, roliga TV- serier och bra träningspass. Om man bortser från att jag i fredagsnatt drömde att jag blev ihop med tjejen jag gillar typ fyra gånger. Vet ni hur besviken jag var när vaknade?)