Hoppsan hejsan
Hej allihop!
Tro det eller ej men jag lever och frodas fortfarande faktiskt trots att det inte har skrivits några meddelanden sen valborg, ungefär en månad och en vecka sedan med andra ord. Vad har hänt sen dess då? Jo, det har ju faktiskt hänt en del så räkna inte med något lättsamt och kort här inte för det här kan ta sin stund att ta igen för det finns en del att skriva ner.
För att börja med den veckan som kanske har vart roligast så började den med Journalistdagen på tisdagen vilket resulterade i att vi började som vanligt och slutade 00.00 på natten vilket gör att på slutet var man trött och oseriös men det var kul. Jag tog det lugnt på förmiddagen och hittade på många jobb åt mina kära kulturreporters kollegor vilket gjorde att jag gav bort alla bra jobb istället för att dem själv. Dumt kan tyckas men jag lyckades flörta till mig en intervju med självaste kulturchefen för UNT; Bo- Ingvar Kollberg. En mycket trevlig, man kan nog säga charmant, man som gav mig en hel timmes intervjutid och tillräckligt med stoff för att göra ett längre reportage. Det blev en längre artikel i slutändan men en bra sådan. Dessförinnan gjorde jag Petter sällskap på en utställning om Bruno Liljefors och åt glass. Glassen var otroligt trevlig men den där utställningen var inte mycket att hänga i julgranen måste jag säga. Vi fick rostbiff till middag i skolan och lagom till sista bussen satt jag trött men glad på bussen hem.
Dagen efter var det sista dramalektionen, eller rättare sagt uppspelet, på skolan och då gick mycket snett. Min roll blev tillsatt för att jag var ute på scen, en skådespelare började blöda näsblod när vi skulle upp på scen och då fick jag snabbt som attan byta till andra kläder för en annan pjäs, en annan skådis försov sig och jag var ju såklart trött. Men det gick relativt bra och det blev ett fint avslut. En annan liten lustigt händelse som skedde några föreställningar innan var att min motspelare Robin en gång lyckades få in en fullträff med sitt knä i mitt skrev när jag slet i honom. Smärtan var outhärdlig men som den skådis jag är stod jag kvar och lyckades fullfölja stycket men jag hade ont till långt in på kvällen. Nåväl. efter sista föreställningen drog vi killar som har drama ner till Lilla teatern för att repetera våran biroll som brandmannakör i treornas pjäs "Biederman och pyromanerna". Iklädd endast brandmanshängselbyxor, hjälm och sotiga överkroppas gjorde vi, treorna och oss, succé flera kvällar i rad. Vi brandmän sjablade förvisso första gången men efter alla timmar vi vart där kanske det kan förlåtas. Det var ju trots allt bara Albins fel, eller hur killar ; )
Resten av veckan fortsatte i det mönstret; jag gick upp var hemma en timme eller två, drog in till teatern och sen kom jag inte hem förrän sent på kvällarna men så kul vi hade. Att spela en roll med lite bög vibbar i bar överkropp borde alla pröva på, det är nyttigt och givande. För att inte tala om hur duktiga alla treor var, inte bara i våran pjäs och inte bara de från Rosendal. Flickorna och pojken från Skrapan visade upp mästerstycken de med. Skulle inte förvåna mig och vi alla tillhör den fasta ensemblen på Stadsteatern om några år. Inte i mina drömmar i alla fall. Det bästa med veckan var dock avslutet som slutade med en avslutningsfest som började med att lärarna bjöd på champagne och sen drog de flesta av oss ut på "förfest" hemma hos Maria. Jag hade inte ätit sen fyra på eftermiddagen så allt jag drack snurrade upp i mitt huvud fortare än fortast och det slutade med en fylla av sällan skådat slag, för min egen personliga del i alla fall. Jag snubblade omkring, tror fortfarande att jag har en minneslucka från halv tolv till halv ett, frågade alla möjliga personer om de också var fulla, frågade om några var på G och hade dessutom långa konversationer om den tjej jag för stunden tycker väldigt mycket om. Mycket dumt sades med andra ord men det resulterade även i trevliga saker som kyssar vilket var längesen jag fick. Åter ett stort tack till Kristian som såg till att jag kom med nattbussen där jag kom till insikten att jag nu var ett lika fullvärdigt drägg som alla andra på bussen. En annan rolig replik som yttrades under kvällen var "Vi kan inte gå ut för Simon är för full för att komma in nånstans" och jag försökte verkligen övertyga alla om att jag inte kunde gå och att det inte var någon idé. Jag tycks ju ha lyckats med det också.
Dagen efter hade jag inte ont i huvudet men likväl alla andra bakfyllesytom. Lite sjuk, trött och fruktansvärt snurrig. Jag blev inte helt klar i huvudet förrän 8 på kvällen men jag är glad att jag prövade på och jag tvekar inte att göra om det. Mitt i allt snubblande och dumma frågor kändes det ju faktiskt fruktansvärt kul helt enkelt. Lite synd att jag inte är 18 och kunde ha joinat min mycket kära vän Kimberly på henne skiva, jag hade i och för sig ett leg men straffen är för hårda och den skammen skulle jag inte vilja leva med helt enkelt. Jag tror dessutom Kimberly hade väldigt kul ändå medan jag istället vidgade mina vyer med ett studiebesök på Livets ord med min religionsfröken och klass. Jag tyckte det var lite läskigt även om det påminde om en modern variant av vanliga kyrkan, fast lite mer sekt liksom. Folk stod och viftade med armarna och ja...se själv helt enkelt.
Fredagen var bättre eftersom jag fick veta att jag klarade matten väldigt precis. 12 var godkänt och jag hade tappert lyckats kämpa ihop 12 poäng. Mitt intensiv plugg inför provet lönade sig. Sen fick jag umgås lite med Kimberly så det var trevligt. Vi öppade på en form av svanhopp i min famn men det är inte min starka sida, en gång ramlade jag med henne. Lite klantigt men det var kul. Ni förstår att veckorna har börjat bli lite mer normala nu, ingen teater och så men det hände lite små ovanliga händelser fortfarande, till exempel onsdagen som var. Rosendagen betyder utomhusdag på Kap och jag vaknade till hällande regn. Mycket kläder och regnkläder på och regnet låg kvar när jag nådde Studenternas för att gå av bussen. Jag blir nerstänkt på en gång av en bil. Det är verkligen bara idioter som kör bil i Uppsala idag, det är tydligt som fan. Sen fick jag gå i det där jävla regnet ända till Kap för att mötas av.....ingenting. Ingen var där men jag var modig och stannade tills jag fick ett sms om att vi skulle vara i skolan. Nästan skakande av vrede gick jag hela vägen i regnet över Pollacksbacken, över en äng och längs Husargatan bort mot skolan och på Husargatan stänker en till bil ner mig. Nu blev jag ganska trött på den här dagen och i skolan ville jag bara hem. Rosendagen inomhus var ingen hit och innan sista övningen hade jag lämnat skolan.
Dagen efter blev det ett studiebesök i Moskén vilket jag fann mer intressant och inte alls sektliknande som Livets ord. Det var intressant och islam är inte en så dum religion som media vill förmedla till oss att den är. Visst, lite konstigare än kristendomen, som också lurar på en del konstigheter, men det finns något fint i deras utövande också. Jag har blivit lite öppnare och mer förstående känner jag. Resten av dagen är inte så intressant, mer regn och inga lektioner gjorde det lite segt att sitta i skolan men det är inte fy skam att ha Petter och Philip som sällskap.
Igår såg jag min käre vän Kimberly springa ut, eller faktum är att jag inte såg någon som sprang ut eftersom alla släktingar envisades med att hålla upp skyltar så att det blev en skog av skyltar istället för studenter som jag såg. Det var dessutom blåsigt och kallt som i en frysugn så det var inte så kul som man kunde tro och dessutom tog det en halv evighet innan Kimberly tröttnade på att jag inte hittat henne och ringde mig så jag kunde hitta henne. Uppklädd i skjorta, slips, slipover, kavaj och hatt önskade jag henne på allvar hjärtliga gratulationer även om jag kommer sakna henner nåt så inåt Norden. Skolan kommer inte riktigt vara detsamma på något sätt nu när denna friska fläkt och bästa vän försvinner. Vi kommer ju ses på fritiden men ni fattar vad jag menar. Det måste ha vart kallt att ha en sån tunn och kort klänning säger jag bara. Under all min klädsel hade jag dessutom en t- shirt men frös ändå värre än jag gjorde i vintras.
Nu tänker jag inte uppta er tid mer men tänker bara nämna att jag kört min fasters trevliga Mazda 6 igen. Ja, ni vet den där -08: an som är en sexväxlad diesel. Vi var inne och körde på några av de tuffaste ställena i stan att köra på men det gick fin fint. Behaglig och skön bil att köra minst sagt. Min faster tyckte att det bara var att köra upp nu då, ingen dum idé men ännu en kurs, om att man inte ska köra bil alkohol- eller drogpåverkad eller trött och halkbanan, och några månader till 18- års strecket saknas innan jag kan göra det. Sen efter körkortet som förhoppningsvis fixas i augusti blir det biljakt, min mor har lovat mig det. Sen mina vänner har ni en gladare Simon än någonsin, kört plus en bil. Det ni!
P.S På fredag är det sommarlov!!!!!!
Tro det eller ej men jag lever och frodas fortfarande faktiskt trots att det inte har skrivits några meddelanden sen valborg, ungefär en månad och en vecka sedan med andra ord. Vad har hänt sen dess då? Jo, det har ju faktiskt hänt en del så räkna inte med något lättsamt och kort här inte för det här kan ta sin stund att ta igen för det finns en del att skriva ner.
För att börja med den veckan som kanske har vart roligast så började den med Journalistdagen på tisdagen vilket resulterade i att vi började som vanligt och slutade 00.00 på natten vilket gör att på slutet var man trött och oseriös men det var kul. Jag tog det lugnt på förmiddagen och hittade på många jobb åt mina kära kulturreporters kollegor vilket gjorde att jag gav bort alla bra jobb istället för att dem själv. Dumt kan tyckas men jag lyckades flörta till mig en intervju med självaste kulturchefen för UNT; Bo- Ingvar Kollberg. En mycket trevlig, man kan nog säga charmant, man som gav mig en hel timmes intervjutid och tillräckligt med stoff för att göra ett längre reportage. Det blev en längre artikel i slutändan men en bra sådan. Dessförinnan gjorde jag Petter sällskap på en utställning om Bruno Liljefors och åt glass. Glassen var otroligt trevlig men den där utställningen var inte mycket att hänga i julgranen måste jag säga. Vi fick rostbiff till middag i skolan och lagom till sista bussen satt jag trött men glad på bussen hem.
Dagen efter var det sista dramalektionen, eller rättare sagt uppspelet, på skolan och då gick mycket snett. Min roll blev tillsatt för att jag var ute på scen, en skådespelare började blöda näsblod när vi skulle upp på scen och då fick jag snabbt som attan byta till andra kläder för en annan pjäs, en annan skådis försov sig och jag var ju såklart trött. Men det gick relativt bra och det blev ett fint avslut. En annan liten lustigt händelse som skedde några föreställningar innan var att min motspelare Robin en gång lyckades få in en fullträff med sitt knä i mitt skrev när jag slet i honom. Smärtan var outhärdlig men som den skådis jag är stod jag kvar och lyckades fullfölja stycket men jag hade ont till långt in på kvällen. Nåväl. efter sista föreställningen drog vi killar som har drama ner till Lilla teatern för att repetera våran biroll som brandmannakör i treornas pjäs "Biederman och pyromanerna". Iklädd endast brandmanshängselbyxor, hjälm och sotiga överkroppas gjorde vi, treorna och oss, succé flera kvällar i rad. Vi brandmän sjablade förvisso första gången men efter alla timmar vi vart där kanske det kan förlåtas. Det var ju trots allt bara Albins fel, eller hur killar ; )
Resten av veckan fortsatte i det mönstret; jag gick upp var hemma en timme eller två, drog in till teatern och sen kom jag inte hem förrän sent på kvällarna men så kul vi hade. Att spela en roll med lite bög vibbar i bar överkropp borde alla pröva på, det är nyttigt och givande. För att inte tala om hur duktiga alla treor var, inte bara i våran pjäs och inte bara de från Rosendal. Flickorna och pojken från Skrapan visade upp mästerstycken de med. Skulle inte förvåna mig och vi alla tillhör den fasta ensemblen på Stadsteatern om några år. Inte i mina drömmar i alla fall. Det bästa med veckan var dock avslutet som slutade med en avslutningsfest som började med att lärarna bjöd på champagne och sen drog de flesta av oss ut på "förfest" hemma hos Maria. Jag hade inte ätit sen fyra på eftermiddagen så allt jag drack snurrade upp i mitt huvud fortare än fortast och det slutade med en fylla av sällan skådat slag, för min egen personliga del i alla fall. Jag snubblade omkring, tror fortfarande att jag har en minneslucka från halv tolv till halv ett, frågade alla möjliga personer om de också var fulla, frågade om några var på G och hade dessutom långa konversationer om den tjej jag för stunden tycker väldigt mycket om. Mycket dumt sades med andra ord men det resulterade även i trevliga saker som kyssar vilket var längesen jag fick. Åter ett stort tack till Kristian som såg till att jag kom med nattbussen där jag kom till insikten att jag nu var ett lika fullvärdigt drägg som alla andra på bussen. En annan rolig replik som yttrades under kvällen var "Vi kan inte gå ut för Simon är för full för att komma in nånstans" och jag försökte verkligen övertyga alla om att jag inte kunde gå och att det inte var någon idé. Jag tycks ju ha lyckats med det också.
Dagen efter hade jag inte ont i huvudet men likväl alla andra bakfyllesytom. Lite sjuk, trött och fruktansvärt snurrig. Jag blev inte helt klar i huvudet förrän 8 på kvällen men jag är glad att jag prövade på och jag tvekar inte att göra om det. Mitt i allt snubblande och dumma frågor kändes det ju faktiskt fruktansvärt kul helt enkelt. Lite synd att jag inte är 18 och kunde ha joinat min mycket kära vän Kimberly på henne skiva, jag hade i och för sig ett leg men straffen är för hårda och den skammen skulle jag inte vilja leva med helt enkelt. Jag tror dessutom Kimberly hade väldigt kul ändå medan jag istället vidgade mina vyer med ett studiebesök på Livets ord med min religionsfröken och klass. Jag tyckte det var lite läskigt även om det påminde om en modern variant av vanliga kyrkan, fast lite mer sekt liksom. Folk stod och viftade med armarna och ja...se själv helt enkelt.
Fredagen var bättre eftersom jag fick veta att jag klarade matten väldigt precis. 12 var godkänt och jag hade tappert lyckats kämpa ihop 12 poäng. Mitt intensiv plugg inför provet lönade sig. Sen fick jag umgås lite med Kimberly så det var trevligt. Vi öppade på en form av svanhopp i min famn men det är inte min starka sida, en gång ramlade jag med henne. Lite klantigt men det var kul. Ni förstår att veckorna har börjat bli lite mer normala nu, ingen teater och så men det hände lite små ovanliga händelser fortfarande, till exempel onsdagen som var. Rosendagen betyder utomhusdag på Kap och jag vaknade till hällande regn. Mycket kläder och regnkläder på och regnet låg kvar när jag nådde Studenternas för att gå av bussen. Jag blir nerstänkt på en gång av en bil. Det är verkligen bara idioter som kör bil i Uppsala idag, det är tydligt som fan. Sen fick jag gå i det där jävla regnet ända till Kap för att mötas av.....ingenting. Ingen var där men jag var modig och stannade tills jag fick ett sms om att vi skulle vara i skolan. Nästan skakande av vrede gick jag hela vägen i regnet över Pollacksbacken, över en äng och längs Husargatan bort mot skolan och på Husargatan stänker en till bil ner mig. Nu blev jag ganska trött på den här dagen och i skolan ville jag bara hem. Rosendagen inomhus var ingen hit och innan sista övningen hade jag lämnat skolan.
Dagen efter blev det ett studiebesök i Moskén vilket jag fann mer intressant och inte alls sektliknande som Livets ord. Det var intressant och islam är inte en så dum religion som media vill förmedla till oss att den är. Visst, lite konstigare än kristendomen, som också lurar på en del konstigheter, men det finns något fint i deras utövande också. Jag har blivit lite öppnare och mer förstående känner jag. Resten av dagen är inte så intressant, mer regn och inga lektioner gjorde det lite segt att sitta i skolan men det är inte fy skam att ha Petter och Philip som sällskap.
Igår såg jag min käre vän Kimberly springa ut, eller faktum är att jag inte såg någon som sprang ut eftersom alla släktingar envisades med att hålla upp skyltar så att det blev en skog av skyltar istället för studenter som jag såg. Det var dessutom blåsigt och kallt som i en frysugn så det var inte så kul som man kunde tro och dessutom tog det en halv evighet innan Kimberly tröttnade på att jag inte hittat henne och ringde mig så jag kunde hitta henne. Uppklädd i skjorta, slips, slipover, kavaj och hatt önskade jag henne på allvar hjärtliga gratulationer även om jag kommer sakna henner nåt så inåt Norden. Skolan kommer inte riktigt vara detsamma på något sätt nu när denna friska fläkt och bästa vän försvinner. Vi kommer ju ses på fritiden men ni fattar vad jag menar. Det måste ha vart kallt att ha en sån tunn och kort klänning säger jag bara. Under all min klädsel hade jag dessutom en t- shirt men frös ändå värre än jag gjorde i vintras.
Nu tänker jag inte uppta er tid mer men tänker bara nämna att jag kört min fasters trevliga Mazda 6 igen. Ja, ni vet den där -08: an som är en sexväxlad diesel. Vi var inne och körde på några av de tuffaste ställena i stan att köra på men det gick fin fint. Behaglig och skön bil att köra minst sagt. Min faster tyckte att det bara var att köra upp nu då, ingen dum idé men ännu en kurs, om att man inte ska köra bil alkohol- eller drogpåverkad eller trött och halkbanan, och några månader till 18- års strecket saknas innan jag kan göra det. Sen efter körkortet som förhoppningsvis fixas i augusti blir det biljakt, min mor har lovat mig det. Sen mina vänner har ni en gladare Simon än någonsin, kört plus en bil. Det ni!
P.S På fredag är det sommarlov!!!!!!
Kommentarer
Postat av: Anneli
Hej hopp!
Jag är impad att du orkade skriva ett sånt långt inlägg! Kul iaf att du har bloggat =)
Vi ses på måndag!
Trackback
