simpan1

Ibland har jag blivit beskylld för att vara för kräsen när det kommer till förhållanden och att jag därför inte haft något. Men då har jag en motfråga: Har man inte rätt att vara det? Jag menar kanske inte att man ska gå ut med ambitionen att hitta en person som är så perfekt och felfri att hon i det närmaste framstår som en ängel men jag anser att det finns ett krav som är väldigt väsentligt. Man bör ju vara kär eller åtminstone gilla personen i fråga väldigt mycket. Vad är det annars för vits med att vara tillsammans? Det finns ju argument som "Men hon gillar ju dig" och det ställer jag mig väldigt frågande till. Jaha? Ska det vara ett förhållande med bara en lycklig person i och varför har inte det argumentet funkat när jag gillat någon som är ointresserad? Funkar det bara åt ett håll? Jag menar det är väl inte ett gammaldags kungaförhållande, där man föstes ihop för att det var gynnsamt, vi eftersträvar i dagens samhälle. "Jo, men din pappa är rik och vi är båda snygga. Vi kommer få rika och snygga barn. Score" Nejtack!

Så, visst kanske är jag kräsen men jag råkar vara en sådan som tror att äkta kärlek existerar. Och jag hittar hellre den än inleder ett förhållande som känns fel. Nu har det inte vart nära på ske ett oöverskådligt antal gånger men det har funnits, åtminstone ett tillfälle, där folk sagt "Men bli ihop med henne. Hon är ju en bra tjej". Men än en gång anser jag att såna egenskaper inte är tillräckliga nog. I så fall skulle många kunnat vara ihop med mig med för jag har ju fått höra öronen av mig att jag är en så bra kille. Inser att jag låter lite bitter här nu men så är inte fallet riktigt. Jag vill bara få slippa höra att jag är kräsen...