Det händer så lätt och alltför ofta
Ja, vad är det som gör det? Satte jag griller i era huvuden nu? Nejdå, det är inte så farligt faktiskt. Jag satt och lyssnade på en låt när det slog mig hur lätt det är att fastna för en låt och sen börja knarka den något kopiöst mycket. Man låter den gå på repeat om och om igen eller så ser man till att lyssna på den åtminstone sjuttioelva gånger det närmaste dygnet medan man pliktskyldigt spelar någon annan låt mellan varven. Visst är det fint?
Det händer mig typ hela tiden och sen så har jag vissa låtar som jag inte kan sluta göra så med trots att jag lyssnat på dem i flera år. Unchained Melody med The Righteous Brothers är ett exempel på en sån låt. Den fastnade jag för när var drygt 15, nyförälskad och nyförkrossad. Den lämnade aldrig min MP3, den låg alltid kvar när jag bytte låtar i musikmaskinen, och än idag kan jag bli snudd på tårögd av den. Detta händer också oftast med power ballads eller andra typer av ballader utan att jag egentligen förstår varför. Jag måste ha någon form av kärleksberoende (no shit Sherlock!) som får sitt lystmäte, eller åtminstone en temporär tillfredsställelse, i denna uttrycksform. Givetvis inte enbart såna låtar, jag har ju även haft såna knarkarperioder med Graaf Sisters You got what I want, Noice En kväll i tunnelbanan och givetvis många, många fler genom åren. Och samtidigt som det är trevligt att gilla en låt så blir man lite irriterad på sig själv. Har du inte lyssnat tillräckligt för idag, lilla Simon säger förståndigheten inom mig. Det finns ju en viss tendens till att omgivningen kan bli lite grumsna också av att höra samma visa om och om igen.
Just nu har jag fastnat för en låt som jag hörde i Så mycket bättre för några veckor sen när den nya säsongen startade. Samma avsnitt som för övrigt fick mig att plöja säsong ett av samma serie på en dag. Det var under Tomas Ledins dag, en artist som jag för övrigt alltid har gillat, som Eva Dahlgren hade bestämt sig för att göra en cover/hylla honom med låten Never again som Ledin sjöng med Agnetha Fältskog en gång i tiden. Och det var ju en lite rockig ballad så självklart fastnade jag (men mer för originalet än Evas tolkning) och nu går den stadigt på youtube eller i "spelaren". Den kombinerar ju Tomas Ledin, som i programmet mer och mer framstår som en riktigt skön kille och mysfarbror i ett, och 70-talets största kärleksobjekt för många: Agnetha Fältskog. Ledin sjunger bra, Fältskog sjunger bättre och det tillsammans med en bra låt i övrigt gör att jag älskar den!
Sen spelar ju givetvis min nostalgiska sida in i att jag gillar den så mycket. Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Särskillt eftersom jag tittat på videon ett otal gånger och sett hur det såg ut när Ledin/Fältskog framförde den någon gång under tidigt 80-tal. Samma nostalgiska sida som ständigt gör mig förälskad i Agnetha och önskar att jag vore en ung och snygg ungdom på 70-talet. Givetvis skulle Agnetha vara lika galet förälskad i mig. Jämfört med Björn Ulvaeus framstår ju jag som århundradets sexigaste person, right? Ja, en låt kan verkligen starta igång maskineriet kring önskedrömmar...ska nog lyssna eller kolla på Never again några gånger till!
