Öppet hus
Jag är en riktig nostalgimänniska. Det har jag mer eller mindre alltid vart och jag kan bli nostalgisk över saker som jag inte ens upplevt och tänka "Det var tider det". Det sker till exempel när jag ser en bild eller dokumentär på tjuvrökande 70-talstonåringar i tidstypiska skinnjackor och ett Sverige som alltid tycks se grått och betongaktigt ut. Udda? Kanske, mest troligt förmodligen. Men sen finns ju även den självupplevda nostalgin. Och säga vad man vill om 70-talet men de tre åren jag spenderade under 2000-talet på gymnasiet kan inte en enda 70-talsbild (inte ens en 50-talsbild) ersätta för fem öre.
Och just idag är en sån dag som tar mig tillbaka till den stämningen och den romantiska bild man har skapat sig kring den svunna tiden. För visst var det så att saker var jobbiga även då och långt ifrån allt var roligt. Men gör man ett överslag över de tre åren så kanske en femtedel var jobbigt/tråkigt, kanske mindre än så, medan den övriga tiden spenderades med otroligt sköna, roliga och smarta människor. Och Rosendal vore inte vad det vore utan sina lärare som förmodligen är de mest engagerade lärarna i hela världen. Alltid närvarande, alltid där och alltid lika bra. Och det säger jag utan att skämmas och menar verkligen det jag säger.
Varför tar då just denna dag mig tillbaka till den här tiden? Jo, jag var där i egenskap av guide och skulle prata gott om Jo-programmet (som efter den nya reformen heter något helt annat) och hade dessutom sällskap av Anneli och Fredrik från klassen. Och som vanligt hamnar vi på samma nivå som då och det är just i det ögonblicket som man önskade att klockan vreds tillbaks två-tre år. Även om man nu kan se tillbaka på det med just glädje och slippa tänka på inlämningar och uppsatser. Så det är på gott och ont. Men lite taggad på att skriva en uppsats av den kalibern igen är jag allt. Så det var en väldigt fin kväll. Tack alla som var där!
