Syster fyller tonåring
Jag vet inte om det är ett tecken på att man börjar bli gammal när man plötsligt inser att släktingarna runt omkring plötsligt tycks ha blivit så mycket äldre. Ett bra exempel är min lillasyster, som i mitt huvud fortfarande bara är 6-7 år, imorgon går in på sitt första tonår. Kusiner som man alltid har upplevt som små är alla närmare 20 än 10 helt plötsligt och då känns det på något vis som att man inte hänger med. Egentligen är det rätt löjligt för man är ju högst medveten om att även dessa personer åldras ett år varje år precis som man själv. Men insikten om det kan komma senare uppenbarligen.
Detta gäller inte bara mina kusiner. Helt plötsligt är mormor och morfar 80 år, mina morbröder närmare 50, mamma och pappa är inte så många år ifrån att vara närmare 50 än 40 och farfar fyller pensionär om bara en månad. Kanske är det inte först nu som jag insett att jag faktiskt har nått en ålder som faktiskt är närmare vuxenvärlden än barnvärlden. Att livet inte längre kommer vara så oskyldigt, att jag om några år kanske har en egen familj att försörja och strukturera mitt liv kring. Kanske håller jag på att få någon form av åldersnoja som inte slagit ut men satt ett frö. Och då längtar jag ändå efter att börja jobba och skaffa ett mer eget och självständigt liv. Men någonstans inom mig håller väl fortfarande "10-åriga Simon" fast vid sänggaveln. Kan det vara så? Jag vet faktiskt inte. Tanken bara slog mig och det resulterade ju i ett ganska så reflekterande inlägg. (Hur länge har jag inte velat skriva ett sånt?!)
