Varför gillar jag Saab?
Många har undrat varför jag gillar Saab och ibland undrar jag själv och kan vissa dagar inte ens sätta fingret på varför jag gör det. Därför tänkte jag nu försöka att dra fram några aspekter varför jag gör det. Lika mycket för er i omvärlden som för mitt eget höga nöjes skull. Man kan nog säga att fröet såddes redan i barndomen då den första bil jag minns som min far ägde var en Saab 900. Dessutom ägde min farfar en likadan samtidigt vilket förmodligen spädde på mitt unga sinne med tankar som "Alla äger ju tydligen en sån" Sedan fortsatte Saab-sviten, med ett kortare uppehåll för en Volvo 240 precis efter 900: an, med ytterliggare en 900 föjlt av en Saab 96 (V4). Självklart har ju detta grundmurat någon form av gillande i allra högsta grad.
Men vad många knappast har trott är att jag i en period på flera år hatade Saab. Nu tar jag till de stora orden! Detta förmodligen pga, som jag upplevde det, att pappa ständigt meckade med dem. Kassa bilar tänkte min lilla hjärna uppenbarligen. Det man dock måste ha i åtanke var att säkerligen mer än hälften var sådant som byts årligen eller rent slitage eftersom en del av bilarna kunde klassas som hyffsat gamla redan då. Speciellt 96:an. Och alla dessa reperationer utfördes hos farmor och farfar, som jag älskade att vara hos, så ibland, så har i efterhand, känns klaget lite obefogat. Det var ju egentligen en "win-win situation".
Men någonstans vände hatet till likgiltighet för att i 16-års åldern återigen blomma ut i intresse när jag började övningsköra. Och även om jag inte alltid kom överrens med vår dåvarande 900:a så utvecklades någon form av gemenskap mellan oss. Man började förstå hur samverkan mellan pedalerna hängde ihop och det var en bil som det var lätt att köra mjukt med. Och innan jag visste ordet av växte även intresset för gamla modeller upp och man började läsa på och lära sig både det ena och det andra. Charmiga modeller, innovativa framsteg- ja listan kan göras lång. Och idag sitter man här passionerat nördig över ett märke som väcker känslor hos mig. Alla turer kring Saab-affären har följts som utveckligen kring sitt eget barn (kanske inte) och jag kan sällan låta bli att tala mig varm om detta svenska lejon. Kulmen nåddes sen givetvis när min första egna 900 införskaffades. Och även om jag hade en del strul med den bilen så saknar jag den än idag. Den besatt en sorts charm och odödlighet som min nya bil inte kan tävla med. Sen själva känslan att köra den gick inte av för hackor. Har man lärt sig köra i en Saab framstår Saab också som det enda rätta och man vet precis var man har bilen vad gäller bredd och längd. Växellägena hittar man i sömnen och knapparna i mörkret. Allt känns genomtänkt och sitter rätt helt enkelt!
Så, nu har ni spenderat två-tre minuter till att läsa mitt hyllningstal till ett märke och en bil som jag nästan förknippar med en livsstil. Saab är en underdog och är inte ägarna också lite utav det? Vi får ständigt förklara vår åsikt kring detta märke och försvara det mot hårda motangrepp. Volvo är ju Sveriges lilla skötebarn. Och det är klart! Volvo har hängt med längre, slagit bättre och framför allt har även Volvo gjort en jäkla massa bra bilar. Men att Saab också gjort säkra, innovativa och bra bilar glöms lätt bort och man tenderar lätt att fokusera på bristerna i första hand. Även Volvo har ju gjort snedsteg (1900, 340,460 för att nämna några) men har alltid landat på fötterna tack vare ett starkt grundrykte som Sveriges första och bästa bil. Kanske är det dags att lyfta på hatten för Saab och ge lite cred. För även 2:an står ju med på pallplatsen och som den gamla barnramsan går: "Ettan förlora, tvåan vann..."
