simpan1

Ja, som de flesta av er redan vet så körde jag över en människa, en kandidat, i måndags sent på kvällen. Det var givetvis en chokerande upplevelse men jag reagerade ändå som jag föreställt mig. Jag bröt inte ihop utan lugnt och sansat så gjorde jag det som vi av rutin ska göra. Ringa fjärren och meddela vad som hänt och var samt ringa min egen drift för att bli tagen ur tjänst. Lite tankar kring om jag kunde agerat annorlunda var det enda som sköljde över mig men jag såg det aldrig som mitt fel. 

 

Den här personen hade bestämt sig, och försökt tidigare under kvällen men velat, för att livet skulle vara till ända och det syntes. Personen satt i spåret och inväntade tåget med ett iskallt lugn. Som tur var så gick det så pass fort, och med begränsat synfält framåt av mörker och strålkastare som lyste framåt, så såg jag personen i kanske två sekunder. Ingen ögonkontakt eller någonting, jag minns inte hur det lät eller luktade, utan helt plötsligt var det bara över. Och var det inte för att jag instinktivt börjat nödbromsa var det som att det aldrig skett. Hade jag tittat ner för någon sekund hade jag med allra största säkerhet missat det. 

 

Men nu har jag fått bearbeta det så bra som det bara går genom att prata och åter prata med alla möjliga. Kollegor, släkt och vänner och ert stöd har betytt massor ska ni veta! Om det så bara var en kommentar på facebook eller ett sms så värmde det lika bra oavsett. Idag fick jag prata med en läkare om min upplevelse och hur mitt allmäntillstånd var. Hon ansåg att jag skulle återgå till tjänstgöring enligt mitt vanliga schema så på fredag är jag tillbaka i tåget igen. Får med mig en annan förare som stöd så jag tror att det ska gå fint. Denna person kommer inte få förstöra för mig!