Reflektion
Något som stört mig och lurat inom mig ett tag nu och som jag behöver få utlopp för i bloggen nu här ikväll är följande: Finns det någon mening i att vara vänner längre när man börjar ifrågasätta vänskapen? Jag ser det som att det finns två svar på frågan.
1. Klart det gör! Alla starka band i livet kommer ifrågasättas förr eller senare och att man gör det just nu bör inte påverka tidigare relation till varandra och kanske ändrar ifrågasättandet den efterföljande relationen till något bättre (i värsta fall sämre).
2. Nej, inte alls. Vänskap ska vara naturligt och aldrig behöva ifrågasättas. Den dag man gör det har man tröttnat så till den grad att mening saknas.
Detta kanske är de extrema svaren. Vad vet jag? Jag vet bara att när en vän plötsligt "försvinner" ur ens liv, knappt utan att säga ett ord, och kontakten uteblir så är det fruktansvärt tråkigt. I synnerhet om man själv inte önskade att det skulle bli så och man finner sig själv stå kvar och undra "varför?". Att livet är i ständig förändring vet jag men behöver det betyda att vänskapen ska komma i kläm? När allt som behövs för att hålla den uppe är ett uns av ett minimun i form av begränsad kontakt så som sms, telefonsamtal och internet. Vem skriver reglerna för vänskap och var hittar jag svaren?
Jag som har vart er djupa värd den här aftonen heter Simon. Over and out!
det beror nog på. om det är något speciellt som har hänt som förklarar den förändrade situationen kan man nog vänta ut det, om någon inblandad går igenom någon form av kris eller så till exempel. men om en av parterna i den förväntade vänskapen plötsligt börjar bli dålig på att höra av sig eller så och man inte alls förstår vad som händer, då får man kanske antingen fråga ut den andra personen eller helt enkelt börja räkna bort vänskapen tills dess att personen hör av sig och se vad som händer då. kanske har du gått vidare och det känns konstigt, eller så är allt precis som vanligt. jag har själv varit med om det senare exemplet, två gånger i olika sitsar till och med.
