simpan1

För att inte riskera att upprepa mig med att berätta en anekdot två gånger så läste jag mig mer än ett år  tillbaka i tiden på min blogg enbart för att inte tråka ut er läsare. Så jag skulle vilja påstå att det här inlägget är lite mer ambitiöst än de flesta andra alster jag skriver här. Och anledningen till att jag tänker skriva är för att november med allt sitt mörker alltid får mig att fundera mycket på både det ena och det andra. Men innan jag berättar om funderingen så kommer anekdoten som leder in rätt elegant på funderingen: 

 

Scenariot är följande: Jag och min kusin skjutsar in hans syster (även det min kusin såklart) och hennes kille till centralen i Uppsala från Alunda, där det har vart kalas hela eftermiddagen. Det är sensommaren 2011 och en behaglig kväll där solen så smått börjat gå neråt. Efter att ha släppt av dem fortsätter vi följdaktligen tillbaka ut mot Alunda igen och kommer åkandes längs med Vaksalagatan när min kusin från ingenstans frågar: 

"Är du på G med någon tjej?"
Det otippade i denna fråga är att vi aldrig någonsin har pratat om något sådant med varandra men han måste ha blivit nyfiken på äldre dagar (han är iof bara två år äldre än mig). Dialogen lät ungefär så här: 
"Nej, svarade jag, jag trodde att det var på gång med en tjej men hon blev ihop med en annan"

"Jaha, vad tråkigt. Men vissa träffar ju aldrig någon"

 

Och då har vi automatiskt kommit in på mina funderingar som ibland rör sig mot den där repliken min kusin yttrade den där sensommarkvällen. Där och då stod jag på mig och sa att jag inte trodde mig höra till den kategorin av människor som ska leva ett liv i ensamhet. Men ibland blir jag faktiskt nervös och tror att det kommer att ske. Jag tycks aldrig väcka någons intresse och jag har inte riktigt träffat någon som väckt mitt intresse heller. Och har de gjort det så är de oftast upptagna eller inte tillgängliga av andra skäl. Förmodligen är det löjligt att ha såna tankar vid min ringa ålder men ändå kan jag inte låta bli att göra det till och från. Ser framför mig hur jag bland mina vänners barn är känd som roliga farbror Simon som inte har några egna barn och är ensam. Förmodligen blir det inte så men jag kan villigt erkänna att jag till och från är nervös. Ibland kan jag inte ens föreställa mig hur jag skulle se ut i ett förhållande och det borde man väl kunna? Men nog om det, nu ska jag ner och dejta tvättmaskinen med alla mina underkläder...