simpan1

Idag (börjar skriva direkt utan någon som helst hänvisning till att det var längesen jag uppdaterade) var en mycket trevlig dag som spenderades med den bästa formen av nostalgi: nämligen gymnasienostalgin. Som ni vet så anser jag att Rosendal förmodligen är den bästa perioden i mitt liv och betydde så mycket att jag har svårt att hitta något likvärdigt. Dock ska tilläggas att jag gillar mitt nuvarande liv väldigt mycket och har funnit en nästan lika fin gemenskap i Upptåget som Rosendal erbjöd. 

 

Hur som helst så var det en Alumndag idag och gamla elever var inbjudna för att berätta om "Livet efter flaket" för de stundande avgångsstudenterna så de fick en uppfattning om vad man kan göra och ta för vägar när man lämnar skolans trygga väggar. Så först fick vi presentera oss kort och sen fick nyfikna elever fråga oss mer och var de inte så nyfikna hade de åtminstone i uppgift att intervjua någon av oss så jag fick prata med säkert 4-5 stycken åtminstone. Mycket kul (det är himla trevligt att prata om sig själv faktiskt) 

 

Roligaste på hela dagen var en kommentar som man nog kan klassificera som flörtig (även om den inte sades på något som helst flörtigt vis). En tjej som frågat mig om både det ena och det andra kring lokförarutbildningen och jobbet som så ställde lite oväntat frågan vart jag bodde nånstans. Inget konstigt med det och ingen direkt hemlighet så jag svarade sanningsenligt Storvreta och följdfrågan var "Själv?". Kanske var hon bara nyfiken eller så kollade hon faktiskt läget kring mitt civilstånd. Jag svarade snyggt nog "Ja, för tillfället" så att det skulle antydas att dörren var på glänt. Hon pratade inte något mer med mig sen och jag såg inte vart hon tog vägen heller vilket var lite synd. Kunde ha vart kul att fortsätta prata och se om det ledde någon vart. 

 

Nästa vecka bär det åter till Rosendal för "releaseparty" av reportageboken som min mycket duktiga klass skrev innan vi slutade. Äntligen finns den i tryck och ges ut som läromedel. Ska bli fräckt att se sitt namn i en publicerad bok och kunna skryta lite för sin omgivning. Hur många 21- åringar har det så bra som jag har det egentligen? Inte många tror jag. Life is good!