simpan1

Idag är det ett helt år sen jag körde min första tur helt själv. Jag skrev om den då och kanske behöver jag inte reptera alla siffror och händelser på nytt men jag kan konstatera att jag minns det som igår (i stort sett). Ja, vad har jag lärt mig på ett år då? Förmodligen massor! Jag är mycket säkrare på fordonen med alla sina fel, jag kör bättre och har lärt mig nya tekniker i att framföra tågen. Dessutom har jag lärt känna många nya människor. Och inte behövde jag fira in det med att köra tåg heller utan idag fick jag faktiskt vara ledig. Det firas med ett par öl och gymnasiegänget och ska jag vara riktigt ärlig så är det bättre än att köra tåg så här dagen till ära. 

 

Igår däremot var jag ute och spakade tåg hela eftermiddagen och en ack så viktig lärdom har jag nu fått lära mig den hårda vägen. Jag har i och för sig alltid vart införstådd i det praktiska med att gå på toaletten innan man ska åka någonstans så man slipper stanna längs vägen men den dryga halvtimmen från Tierp till Gävle är ju inget man ser på som någon längre sträcka att fara. Igår kändes den dock ovanligt lång. Första halvan av passet körde jag från Gävle till Uppsala och åter till Tierp för en timmes rast. Det var ju varmt så det slank ner närmare en liter vatten, följt av mer vatten och kaffe under rasten. Satte mig och mejlade så helt plötsligt var det dags att åter köra igen och när jag stod på plattformen kom behovet av att kissa sig smygande. Inga större problem tänkte jag. 

 

Men för varje stopp blev det värre och värre och stundtals kändes det som en rejält vattenfylld ballong på gränsen till att spricka. Jag småvajade från skinka till skinka, böjde mig framåt och från Furuvik fick jag ställa mig upp och köra sista biten stående nu lite småvaggande från ben till ben. Det var äckligt hur tryckande det var! När dörrarna öppnades ryckte jag upp hyttdörren och gick så raskt jag kunde till personaltoan (som tacksamt nog är precis efter första dörrparet när man kör norrut), folk i vägen som ska av, halar upp nyckelknippan och väl inne släpper jag den bara på golvet och sliter upp byxorna. Den känslan! Nästa gång ska jag nog känna efter lite bättre eller faktiskt låta tåget stå den extra minut det tar att gå vid en plattform längs linjen. Sen eller inte. Å andra sidan blev det ju liiiite mer spännande på det här viset.