simpan1

Det finns en anledning till att det inte finns någon hit med rubriken som refräng. Jag är inte anti november på så sätt att jag gräver ner mig när kalendern snurrar över till månaden i fråga men inte är den särskilt uppmuntrande. Det är mörkt mestadels, blött, fuktigt. kallt och bara så där allmänt tråkigt. Inte mycket händer och företagsamheten och inititativförmågan är väldigt låga. Åtminstone hos mig själv.

 

Men än så länge har november vart en relativt god månad där syster i vanlig ordning fyllt år och häromdagen var jag på besök hos kära gamla Rosendal med några av gänget från klassen. Det var Öppet Hus så vi försökte enligt bästa förmåga att berätta för de nyfikna (och lite nervösa) 15- åringarna om varför Rosendal egentligen är det enda och bästa alternativet för varje sund människa. Titta bara så välartade vi blev! Framför allt var det kul att träffa gamla lärare igen och som tack fick vi faktiskt varsin biobiljett. Awesome! Sen var jag på Öppet Hus på Vasaskolan i Gävle eftersom min syster Felicia funderar på att gå bildprogrammet där. Fick gott intryck men hoppas att hon ska ändra sig till Rosendal efter att ha vart där på måndag. Påtryckningar om varför hon ska gå där välkomnas alltså med andra ord.

 

För någon vecka sen (kanske två) fick jag för mig att jag skulle börja odla mustasch av den enkla anledningen att det är november. Lite som stöd för prostatcancer tänkte jag och för att jag är väldigt nyfiken om jag faktiskt kan få en rackare att växa fram på överläppen och hur det skulle se ut. Jodå, det växer men kanske inte så där härligt snyggt som man skulle kunna önska. Den kan nog mest liknas vid en tunn och fjunig moppemustasch som vanligtvis pryder finniga pojkar i de lägre tonåren. Sexigt är bara förnamnet...Min förhoppning är att den tar sig lite snart och kanske blir någorlunda mustachaktig (typ Tom Selleck) men ribban är inte så högt ställd. Det får gå hur det går och ser det inte någorlunda vettigt ut när månaden är slut så åker rakhyveln obönhörligt fram och gör processen kort. 

 

Att det är kort om folk på jobbet märktes i veckan. Ett mejl med sjuttioelva turer som saknade förare kom ut och då började det suga i gnettarmen så tog på mig ett par pass: ett på söndag och en på torsdag. Efter att jag tog söndagspasset slog det mig att tiderna var allt för bekanta och det började ringa en klocka inom mig av obehag. Sen insåg jag att det är den ack så trista turen vi har på nattgruppen en gång i månaden när vi kör tre enkla Tierp-Uppsala-Tierp mellan 15 och 23. Inte särskilt uppmuntrande...i synnerhet inte den här tiden på året. Men det är dubbelt betalt hela dagen och en väldigt rolig tågvärd som jag ska jobba med så förmodligen blir passet uthärdligt ändå. Tills dess ska jag se till att få det lite städat här hemma. Önska mig lycka till!