simpan1

Vissa av er har kanske börjat fundera om jag verkligen lever eftersom jag uppdaterar den här bloggen ungefär lika ofta som det är sol i Seattle. Jag är lat som vanligt. I det senaste inlägget berättade jag att jag var nervös inför operationen och den jobbiga tiden efter. Ja, nu sitter jag här hemma hos mamma efter lite över en vecka sen operationen har gått och det har funkat hur fint som helst! 

 

Blev inskjutsad av morfar på morgonen 27: e januari och nog hade jag snudd på en klump i magen. Kom upp på avdelningen och blev väl omhändertagen direkt, nerskjutsad till operationssalen där vidare förberedelser företogs och sen var det dags att påbörja nedsövningen. De pratade om vad som var på gång, det kan kännas si eller så och innan jag hann fatta det var jag sovandes och helt plötsligt låg jag på uppvaket med slangar och bomull i näsan, kateter, dropp och en massa annat. Lite groggy men på det stora hela mådde jag fint. Vart var smärtan? Lite öm i halsen var det första jag noterade vilket inte var så märkligt när jag hade en slang nerstoppad just där. Fick ligga där i närmare två timmar innan en undersköterska och sjuksköterska hämtade upp mig till avdelningen. 

 

Gissa vem som snudd på fick en crusch på den väldigt söta undersköterskan Lovisa? Jo, givetvis jag! Och i mitt tillstånd har man ju inte precis sitt A- game (om jag nu har något?) att bjuda på. Svullen som en hamster som jag var men hon var jättesnäll och tog hand om mig exemplariskt. Kom in då och då och tömde sonden till magen, pratade lite med och var så där omvårdande som man bör vara som undersköterska. Efter några timmar drog hon ur katetern och jag gick två varv i korridoren, med Lovisa som sällskap ifall jag skulle få för mig att ramla, vilket hon ansåg var imponerade så kort tid efter en så pass omfattande operation. Tja, vad vet jag? Jag ville bara upp ur sängen en stund och framför allt kunna gå på toa som en normal person. Men att dra ur den var kanske det obehagligaste med hela sjukhusvistelsen! Det var inte roligt att känna! Första natten var inte så kul heller eftersom näsan fortfarande var känslig efter att kirurgerna svept omkring näsväggen så började det blöda ur ena näsborren och jag fick in en stor tuss och en binda som höll den fast. Tack, båda näsgångarna igentäppta! Svårt att andas? Ja! Lätt att sova? Nej! Fick dessutom besök av farfar med Camilla och Idun på förmiddagen dag 2 samt farfar och Thea på eftermiddagen sen igen plus att mamma och Fabian tittade förbi precis efter operationen så ensam behövde jag inte vara heller. Lovisa fick jag tyvärr bara träffa första eftermiddagen. Synd, hon var mysig och söt som sagt. Ville nästan fråga om hon ville fika när allt är över. 

 

I övrigt gick det bara fint hela tiden och jag blev hela tiden av med sånt som inte hörde kroppen till och jag behövde aldrig någon smärtlindring utan jag ville bara ha kylomslag för svullnaden. Och jag har haft hyffsat med energi och orkat ut på en promenad varje dag och enligt kirurgen, på återbesöktet igår, gick det ovanligt bra. Ibland ska man helt enkelt ha tur! Första veckan bestod enbart av kaloridrycker och soppor med mycket fett och grädde för att hålla en hög nivå på intaget som dessutom skulle ske ungefär 6 gånger om dagen. Men redan igår sa kirurgen kunde jag börja med puréföda för mitt bett tog sig så pass bra. Och det gör skillnad! Mycket godare och trevligare. Men jag får stå ut med det i hela 5 veckor till innan jag kan börja äta och tugga riktig mat igen. Ser fram emot det men samtidigt njuter jag av hur lätt det går ändå. Och om några dagar tänker jag mig att jag kan åka hem och klara mig själv istället eftersom jag är normalpigg så att säga. Kan vara skönt att sova i sin egen säng. Men nu ska jag inte tjata mer om mina käkar och inget annat heller. Ska uppdatera mer eftersom. Hörs!