simpan1

Ibland kan vardagsdramatiken, som egentligen är på en rätt låg nivå, kännas ovanligt hög och adrenalinfylld. Situation ett orsakades av en mix av stress och dålig tidsuppfattning. Det är inte det allra lättaste att vara skyddsombud och få tiden på jobbet att gå ihop med dels relevant skyddsarbete och tiden som lokförare. Så medan jag försökte få lite gjort så drog klockan i väg och det blev helt plötsligt väldigt hög tid att rusa till tåget. Några snabba ord med Anna medan jag drog på jackan för att sen fortsätta i ilfart mot tåget men något med jackan kändes inte helt rätt. När jag i passagen under järnvägen, på väg mot trappen som leder upp mot plattform, inser att det inte ligger något glasögonfodral i högra fickan förstår jag att det inte är min jacka. En bilnyckel i vänstra fickan, som jag givetvis trodde var till min egen bil, visar sig tillhöra en Skoda. Annas bil alltså...

 

Typ tre minuter till avgång och jag tänker att jag kan inte sticka iväg i 1,5 timme när kollegan slutat och ska åka hem. Tänker att jag får starta upp tåget, ringa fjärren och säga att vi blir sena och sen rusa allt jag kan. Men får snilleblixten att låta tågvärden rusa medan jag startar tåget. David ringer efter Anna, börjar rusa och jag startar samt gör mig beredd att fälla plattformsbommarna och till slut avgår vi knappt tre minuter sena. Rullar in något tidig i Uppsala och ingen behövde missa pendeln då heller. 

 

Sen hade vi gårdagen...herregud säger jag bara! När jag kommer rullandes, i typ 60-70 km/h, med lite broms tillslagen på väg in mot Uppsala så ser jag hur en kille går under bommarna vid S:t Persgatan och tänker korsa spåren utan att ens se sig för. Jag som befinner mig ungefär vid S:t Olofsgatan finner mig snabbt med att nödbromsa och tuta. Han springer då och på andra sidan ställer han sig och ger mig fingret trots att han var den som gjorde fel. Och jag räddade ju förmodligen hans liv så det var väldigt snällt att ge mig fingret för det...idiot säger jag bara. Och den gesten fick han av mig i gengäld. 

 

Sen hade vi charmör nummer två som på väg mot Sala inte hade ett fungerande betaltkort. Det var antingen spärrat eller tomt så tågvärden ville att han skulle gå av i Morgongåva. Han hävdade att det inte var något fel på hans kort och att det fungerat tidigare men kan han inte betala för resan kan han ju inte räkna med att få åka heller. Skulle jag säga samma i kassan på affären skulle jag ju inte få gå hem med det jag handlat. I Morgongåva finns dessutom en affär han kunnat prova ta ut pengar på men han ville givetvis inte gå av. Högt basunerade han att det inte var fel på kortet och att han inte skulle gå av. Så tågvärden kom in till mig och jag gjorde ett utrop att vi inte skulle avgå förrän en resenär som vägrar betala gjort så eller gått av. Två sekunder efter det trodde jag att han skulle slå in hyttdörren men den höll. Då gick han av men avslutade med att slå på hyttfönstret och spotta på det. Så det har hänt lite på jobbet på sistone kan man säga. Aldrig en tråkig dag som lokförare!