simpan1

Visst var det bra längesen jag delade med mig av en biorescension? Då är det baske mig på tiden att det blir en! I dagarna två har jag vart på bio med Cissi och sett dels The Counselor med bland annat Michael Fassbender (bra som alltid!), Cameron Diaz och Javier Bardem. Snyggt gjord, delvis brutal, mörk och långsam. Att det var Cormac McCarthy, mannen som skrev No Country for Old Men som stod för manuset gick inte att missa men den här filmen var inte i samma klass och jag tänkte inte gå djupare in på den heller. 

 

Istället tänkte jag berätta om filmen som sågs igår: Prisoners med Hugh Jackman och Jake Gyllenhaal. Också det en väldigt mörk historia om framför allt hur långt en far är villig att gå för att få reda på vart hans kidnappade dotter är. Hugh Jackman var väldigt bra i rollen och man hade stundtals väldigt svårt att sympatisera med hans metoder. Filmen handlar om att två små flickor försvinner när två familjer firar Thanksgiving. Polisen, i form av Jake Gyllenhaal, kallas in och i ett tidigt skede börjar man misstänka en kille som befunnit sig i närheten med sin husbil. Men när han blir friad från misstankar tar Hugh Jackman till andra metoder för att tvinga fram sanningen ur killen samtidigt som polisens utredning fortgår paralellt. En väldigt mörk historia som i sina bästa stunder påminde om råheten i Seven och hoppet för mänskligheten låg sällan på plus. Många obehagliga personer skymtar förbi. Men den var riktigt bra men ingen feel good film direkt. Rekommenderbar dock i allra högsta grad. 

 

Så det får räcka för den här gången. En fortsatt trevlig torsdag önskar alla och envar. 

P.S På söndag är det första advent. Tänk så tiden går!

November består faktiskt inte enbart av negativitet har jag insett. Eftersom jag mestadels jobbar så sena pass och i stort sett aldrig ställer klockan så vaknar jag ibland väldigt sent till liv om dagarna- särskilt såna här dagar när jag har suttit uppe väldigt sent som förberedelse inför nattens arbete. Men när jag väl vaknar, drar upp rullgardinen och ser att solen har några få timmar kvar innan den börjar sänka sig igen och omgivningen blir så där härligt vackert gnistrande av frosten och solljuset så tänker jag: "Idag blir det en promenad bakse mig!". 

 

Så nu har jag i dagarna tre gått en promenad om dagen på flera kilometer per gång. Underbart skönt! Av någon anledning så har löpningen legat väldigt nere här under november och särskilt sen jag fick veta att operationen är på gång. Detta är i princip sista chansen att försöka bli lite kraftigare så det finns mer att ta av under den kommande fastan. Men jag kan som sagt inte vara helt stilla så därför blir det åtminstone promenader och innan operationen blir av har jag nog hunnit löpa ett antal gånger också. 

Det finns en anledning till att det inte finns någon hit med rubriken som refräng. Jag är inte anti november på så sätt att jag gräver ner mig när kalendern snurrar över till månaden i fråga men inte är den särskilt uppmuntrande. Det är mörkt mestadels, blött, fuktigt. kallt och bara så där allmänt tråkigt. Inte mycket händer och företagsamheten och inititativförmågan är väldigt låga. Åtminstone hos mig själv.

 

Men än så länge har november vart en relativt god månad där syster i vanlig ordning fyllt år och häromdagen var jag på besök hos kära gamla Rosendal med några av gänget från klassen. Det var Öppet Hus så vi försökte enligt bästa förmåga att berätta för de nyfikna (och lite nervösa) 15- åringarna om varför Rosendal egentligen är det enda och bästa alternativet för varje sund människa. Titta bara så välartade vi blev! Framför allt var det kul att träffa gamla lärare igen och som tack fick vi faktiskt varsin biobiljett. Awesome! Sen var jag på Öppet Hus på Vasaskolan i Gävle eftersom min syster Felicia funderar på att gå bildprogrammet där. Fick gott intryck men hoppas att hon ska ändra sig till Rosendal efter att ha vart där på måndag. Påtryckningar om varför hon ska gå där välkomnas alltså med andra ord.

 

För någon vecka sen (kanske två) fick jag för mig att jag skulle börja odla mustasch av den enkla anledningen att det är november. Lite som stöd för prostatcancer tänkte jag och för att jag är väldigt nyfiken om jag faktiskt kan få en rackare att växa fram på överläppen och hur det skulle se ut. Jodå, det växer men kanske inte så där härligt snyggt som man skulle kunna önska. Den kan nog mest liknas vid en tunn och fjunig moppemustasch som vanligtvis pryder finniga pojkar i de lägre tonåren. Sexigt är bara förnamnet...Min förhoppning är att den tar sig lite snart och kanske blir någorlunda mustachaktig (typ Tom Selleck) men ribban är inte så högt ställd. Det får gå hur det går och ser det inte någorlunda vettigt ut när månaden är slut så åker rakhyveln obönhörligt fram och gör processen kort. 

 

Att det är kort om folk på jobbet märktes i veckan. Ett mejl med sjuttioelva turer som saknade förare kom ut och då började det suga i gnettarmen så tog på mig ett par pass: ett på söndag och en på torsdag. Efter att jag tog söndagspasset slog det mig att tiderna var allt för bekanta och det började ringa en klocka inom mig av obehag. Sen insåg jag att det är den ack så trista turen vi har på nattgruppen en gång i månaden när vi kör tre enkla Tierp-Uppsala-Tierp mellan 15 och 23. Inte särskilt uppmuntrande...i synnerhet inte den här tiden på året. Men det är dubbelt betalt hela dagen och en väldigt rolig tågvärd som jag ska jobba med så förmodligen blir passet uthärdligt ändå. Tills dess ska jag se till att få det lite städat här hemma. Önska mig lycka till!

 

Det är kul med gamla barndomsvänner som man inte umgås så där jätteofta med. Inte så mycket på grund av den anledningen att man ses för sällan utan mer för att det på något vis ändå blir så naturligt när man väl ses igen fast det kan gå några månader mellan varven. Okrystat och kul och man hamnar lätt i ett dis av nostalgiska minnen som man går igenom med varandra. "Minns du det..." säger man med ett leende och oftast kommer ju motparten ihåg det och det blir några goda skratt. Nostalgi med barndomsvänner är härliga saker! 

 

Idag gjorde vi dessutom en väldigt nostalgisk aktivitet: vi åt pizza samtidigt som vi kollade på en film, sen blev det Tv- spel en stund och som avslutning på det hela en promenad med Franz som är här på minisemester i veckan. Så imorrn far vi till farmor hela dagen eftersom hon är så tokig i honom och så han får träffa Isa (farmors hund). Middag blir det också så nog kommer det bli en trevlig dag alltid. Precis som idag. Enda nackdelen var att det inte blev städat idag heller men eftersom det bara är jag och Franz kan man säga att toleransnivån är någorlunda hög. Åtminstone hans och jag kan alltid försöka härda ut utan att krevera allt för mycket. Men nog är det dags för att damma och dammsuga alltid...Jaja, nog om statusen på mitt boende. Det var nog faktiskt allt för tillfället. Hörs!

Min syster är inte särskilt liten längre. Det är bara att inse faktum att hon inte är 4 år och går på dagis längre utan en brådmogen tonåring som går sista året på högstadiet och till nästa höst ska börja gymnasiet. Det var inte så länge sen jag började gymnasiet inbillar jag mig men det är hela 7 år sen nästa höst tydligen. Tänk så tiden rullar på ibland. 

 

Igår(den 14: e november alltså) fyllde hon alltså byxmyndig och straffmyndig. Hon fick två filmer och en bok av mig och hon verkade både nöjd och glad över det. Mat och fika blev det på kvällen. Dagen spenderade jag med mamma och vi for till Gävle på en shoppingrunda där jag stod för det mesta handlandet. En ny vinterjacka, vinterskor, spolarvätska, vindruteskydd mot frost, kupévärmare och en film till mig själv. Pengarna rullade! Sen blev det lunch på Max innan vi åkte hem igen. Så det var en trevlig dag och en lagom start inför helgens kommande nattarbete. 

 

Apropå natt så är förslaget på den framtida nattgruppen väldigt lockande. Om den nu blir så vill säga, det är ju som sagt bara ett förslag. Men 9 nätter och 5 andra pass på 4 veckor låter ju inte helt fel i mina öron. Fördelen med några pass är att man slutar vid 18.30 tiden mot fridag och inte som idag där tidigaste dagen mot fridag är 20.25. Nackdelen är dock att man börjar vid 11 redan men det känns ju spontant som att det skulle kunna vara värt det trots allt. Så nu är det bara att vänta och se om förslaget duger och framför allt: om jag kommer in på den. Det kan man ju inte heller så noga veta förstås. Fortsatt längtan efter julbordet- bara så ni vet. 

Ja, här sitter jag kvar på jobbet ännu fast jag vid det här laget hade kunnat gå innanför dörren hemma, starta vattenkokaren för att göra te och sen äta Falu rågrut för glatta livet. Men när SJ är ute och roar sig med att vara sena på bekostnad att de senade mig så får jag så vackert finna mig i att missa tåget hem och vänta en timme på nästa istället. Lite surt som sagt...

 

Annars har det vart en bra dag. Inte för järnvägen dock eftersom ett godståg spårade ur på Stockholm Södra och förstörde tunneln en del. Stopp var ordet! Men snart är det julbord på Furuviks brygga. Får tänka på det istället så känns det säkert genast mycket bättre.

Ja, precis! Något kan jag väl skriva bara för att jag kan och inte för att jag måste. Ni vet, skriva för att bara få orden på pränt, nedtecknade och för att hålla förmågan i liv. Och bloggen i liv! Hur kul är det att gå och vänta på ett inlägg som aldrig kommer? Det är ju som när man väntar på ett brev och går och vittjar brevlådan varje kvart fast man egentligen vet att posten sällan levereras före 12. Skriva för skrivandets skull. Att liksom ta sig tiden och vara lite kreativ och inte bara hasta fram något för att det känns tvunget. 

 

Nog filosoferat för nu! Idag var det Fars dag och jag var faktiskt till min far och fick mat också. Han fick 4 starköl lite så där oinspirerat och improviserat men samtidigt lite roligare än de klassiska Trisslotterna. Farmor och farfar bjöds också på middag och han fick Trisslotter som tråkigt nog var utan vinst. Maten var väldigt god- trerätters med toast skagen till förrät, lövbiffsrullader med ädelost och potatisgratäng till huvudrätt och marängsviss (ja, det stavas så har jag fått lära mig) till efterrätt. Det var allmänt trevligt och sen fick jag nöjet att köra hem lillebror till mamma. Fick en kopp kaffe innan jag smög mig hemåt. Och här är jag! Och skriver för skrivandets skull som sagt. 

 

Jag börjar bli nervös inför operationen faktiskt. Eller inte operationen i sig utan tiden efter där jag inte riktigt vet hur ont jag kommer ha eller hur det kommer kännas riktigt. Och att jag kommer se annorlunda ut. Det blev liksom så realistiskt och verkligt nu när det till och med finns ett skrivet datum på det hela. Det kommer ju bli bra givetvis det är jag rätt så övertygad om men nervositeten har ändå kommit smygandes. Det går säkert över och det bästa är nog att inte fundera så mycket och istället tänka det gamla vanliga mantrat "Det löser sig" för det gör det alltid. Men november är lite utav en sån månad där mörkret inte lämnar så mycket annat till övers än att fundera av någon anledning. Inte så konstigt att man då funderar på den närmaste framtiden lite grann när man ändå sitter där och tänker. Det finns ju betydligt sämre saker man skulle kunna tänka på så det är ju faktiskt inte så illa. Jaja, imorrn är det väldigt tidig uppstigning. Ska vara på jobbet vid 9- tiden redan för att möte med mina skyddskollegor. Det ska bli spännande även om dagen kommer bli lång eftersom jag har tågtjänst från 15- 23 på det sen. Men det går det med!

Idag är det fredag och två dagars ledighet har gått mot sitt slut. Det blev två filmkvällar med Martin och Jenny så det har vart långt ifrån fy skam. Första kvällen blev det bio där Thor: The Dark World sågs, för övrigt den filmen som slutligen fick mig att nå guldmedlemsstatus inom Bioklubben, och det var en helt ok uppföljare. Var nog lite luddig i huvudet av bristande sömn efter nattpasset för jag hade lite svårt att hänga med i svängarna till en början. Men efter ett tag var även jag med på noterna så ser jag om den skulle jag förmodligen uppskatta den mer. Men rent generellt hamnar den i facket "OK" snarare än "Enastående bra". 

 

En däremot lyckad och rolig uppföljare var Dumma mej 2 där framför allt de gula små gubbarna vid namn mineons stod för den tveklöst största underhållningen. Den såg vi dock i hemmets lugna vrå hemma hos Martin med chips, ostbågar och dip. Lite fredagsmys på en torsdag skulle man kunna sammanfatta det som. Så två trevliga lediga dagar har avverkats så nu ska nog 4 dagars arbete flyta på fint. Det har givetvis även hunnits med en del GTA V. 

 

Nej, jag har nog inget mer nonsens att skriva för ikväll/natt. Återkommer när jag är lite mer kreativ. Hörs!