simpan1

Gjorde i helgen min första arbetsnatt på Upptåget. Började vid 21- tiden (i praktiken blev det 23- tiden) och slutade inte förrän 7.30 (i praktiken 6.19) och eftersom banarbetet var mellan Uppsala och Storvreta fick jag det tveksamma nöjet att köra mellan Uppsala och Upplands Väsby. På hela natten blev det dock bara tre svängar så det blev ju minst sagt en massa dötid. Som längst 2,5 timme och då under värsta tiden på natten: 2.19- 4.43.

 

Men det gick bra efter en kopp kaffe och skitsnack med tågvärden. Vi fick ett hotellrum som rastlokal där planlösningen var minst sagt tveksam. Ingen dörr till toaletten och hela långsidan in mot den var ett rektangulärt hål utan förster. Enda sättet att skyla sig under ett toalettbesök, oavsett om det var naturbehov som skulle förättas eller duschas, var en plastskärm. Så allt skulle höras och förmodligen lukta också. Så man bör vara riktigt tajta och bekväma med varandra om man ska bo där och för att vara ett modernt hotell så var det ju en extremt dålig lösning. Kanske gick jobbet ut på entreprenad till någon stark förespråkare för lumpen där man hört att toalettdörrar kan saknas. 

 

Värsta tröttheten infann sig givetvis i bilen på vägen hem när vägen var spikrak och enformig. Det slår ju aldrig fel och på morgonkvisten med tåget var det enbart spännande, så då blev man inte trött, eftersom några idioter som bestämt sig för att inte betala hellre tog tillflykten att springa ut i Arlandatunneln än låta polisen lägga beslag på dem. Böter kontra överkörd av ett tåg är ju ett minst sagt svårt val här i livet...

 

Idag lämnade jag in bilen för att få bakskärmen rostlagad och blev överväldigande förvånad över att det skulle kunna vara klart redan imorrn i bästa fall. Annars hade jag tillbaka den på onsdag senast så snabba puckar minst sagt. Sen blev det lunch på Tacobar med Cissi och Rickard så det har vart en bra dag idag. Imorrn vankas det jobb igen med en tidigt morgontur så sängen inträdes snart. Sov gott!

 

Ambitionsnivån idag blev osedvanligt hög och istället för att bara traska en promenad tog jag mig en löprunda. Förvisso inte så jättelång, var bara borta i kanske 15 minuter, men hellre springa bra en kortare sträcka än dåligt en längre. Och för att inte ha sprungit på typ 1 1/2 år så gick det förvånansvärt bra. 

 

Tog det rätt lugnt men hade faktiskt gjort en ökning innan jag var hemma igen och tempot var hela tiden jämt och inga stopp företogs. Kroppen protesterade inte nämnvärt och kondisen hakade på utan att jag började frusta som ett ånglok vilket var en liten boost för självförtroendet. Någonstans inom mig lever den där kondisen som jag hade för några år sen kvar tydligen. Gömd bland alla ostbågar, alkohol, chips och ciggarettrök som jag förstörde kroppen med under gymnasiet och åren därefter. En av anledningarna till att jag börjat springa är för att jag eventuellt ska springa ett lopp på den nya sektionen av 288: an med farfar och två av mina fastrar men även för mitt eget välbefinnande. Sitter man stilla så mycket som jag gör är det långt ifrån dumt att syssla med såna aktiviteter på sin fritid. 

...sägs det men när klockan ringer 2.30 är det faktiskt becksvart ute såväl som i mun. Sen sist jag skrev har jag enbart jobbat tidiga morgnar med starttider från 3.38 som tidigast till 6.07 som senast och ungefär allt där emellan. Det har faktiskt vart överraskande skönt måste jag medge trots att jag fått för mig att jag gillar kvällar mest. Men nu är jag kluven ärligt talat. De där tidiga morgnarna är, om man kommer i säng i någorlunda tid, förbaskat sköna. Man kommer hem tidigt på eftermiddagen eller rentav på förmiddagen emellanåt och då hinner man uträtta en massa ärenden om man känner för det. Till exempel har det donats med bilen på sistone med en bytt länkarm som senaste projekt. Nästa vecka ska jag dessutom lämna in den för att få den rostiga bakskärmen åtgärdad. Sen gör jag bäst i att slänga på ett lager vax så det blir lite glans i lacken och täta avgasröret i en skarv så är den så gott som felfri. Det är ju en Saab så det var ju väntat! 

 

Idag fixade jag ett pass som kommer anlända inom kort då Prag ska besökas i september för att hälsa på Rikard med några kollegor. Har bokat biljetter och ser fram emot en varm höstweekend för att väga upp mot det som vi i Sverige kallat för sommar. Tror och hoppas på en trevlig resa! Tja, annars då? Ska jobba natt i helgen som kontrast mot veckans arbete vilket är en specialtur på grund av banarbete mellan Uppsala och Storvreta. Så jag ska kuska mellan Väsby och Uppsala några gånger med väldigt mycket dötid emellan. Fick reda på idag att ett hotellrum är bokat där jag kan spendera min över två timmar långa frist från körandet och då kändes det genast mycket enklare. Att sitta i tåget en lördagsnatt/morgon hade nog inte vart en så stor hit. Sen blir det jour minst två dagar i rad nästa vecka där tiden mest troligt bara kommer sittas av. Så ser livet ut! Spännande va?  

Ja, nu är man ingen liten 20- åring längre utan numera är jag en brådmogen 21- åring som dessutom firade in sin födelsedag med att köra tåg. Och som jag körde! Nej, men det blev minst sagt struligt med ett krånglande fordon som gjorde att jag fick vända redan i Gävle efter att bara kört några hundratal meter. ATC- ville inte hänga med på noterna så det var bara att åka tillbaka till plattform, lämpa av passagerarna och hämta ett nytt tåg. Totalt blev vi väl 35 minuter sena och fick spetsvända i Arlanda istället. Aldrig långtråkigt på järnvägen. 

 

I övrigt blev det en bra helg. Födelsedagsfika hos mamma där jag fick två riktigt snygga t- shirtar, presentkort på IKEA samt pengar av mormor och morfar och Mathias. Sen igår kom två av mina fastrar samt farmor och farfar förbi och det blev lite mer pengar, en riktigt härlig tröja, skraplotter och en film. Lagom mängd på allt så det blev finemang det. 

 

Pallrade mig i säng klockan 9 eftersom jag skulle upp vid 3 igen men telefonen behagade ringa två gånger på den perioden. Som i vanliga fall aldrig ringer så sent kvällar inför vardagar men tydligen saknades det några lyckönskningar. Tacksamt tog jag emot dem samtidigt som jag förbannade telefonen som tvungen skulle störa nattvilan. Men det gick bra att jobba ändå och imorrn offrar jag mig på lite övertid till och med. Inte enbart av snällhet förstås måste jag medge. Lönekuvertet lockar det med =D Nu vankas det mat snart. Ha det!

Ikväll vankas det hederlig gammal utgång med vännerna för att så smått fira att jag på söndag när den aktningsvärda åldern av 21 år. Trots att det egentligen är arbetshelg på schemat har jag fått lyxen att vara ledig både idag och imorrn och då tänkte jag att det tillfället bara måste ta varas på. Det börjar med förfest hos Fredrik och sen får vi se vart vi hamnar helt enkelt och hur många som ansluter. 

 

Imorrn blir det födelsedagsfika hos mor med mormor och morfar (så jag får väl låta bli att supa huvudet i bitar antar jag...) och på söndag, när jag faktiskt fyller år, ska jag fira det med att jobba från 6.56 till 17.00 så det blir sen mottagning framåt tidiga kvällen. Livet som arbetande lokförare är allt annat än enkelt! 

 

En glad nyhet är att senaste passet som kördes i stort sett kändes som vanligt även när mörkret fallit. Jag var till och med så duktig att jag kan ha förhindrat en eventuell kandidat. En tjej som gick och betedde sig ytterst märkligt på den norra delen av plattformen i Knivsta. Så jag smög iväg förbi henne och höll stenkoll och direkt efter rapporterade jag in henne till fjärren som ringde andra tåg. En av mina kollegor vågade sig på att springa ut för att försöka prata med henne men då stack hon fortare kvickt från platsen. Något lurt med den tjejen och det är tydligen inte första gången hon setts till heller. Obehagligt! I synnerhet när Knivsta det senaste året varit ett så olycksdrabbat området. Det var väl det mest omskakande den turen som annars flöt på väldigt bra. Nu ser jag fram emot en trevlig utgång ikväll och kanske syns vi till. 

Igår var Dagen D med något utav en liten prövning: Jag körde själv för första gången sen olyckan. Bortsett från en otroligt spännande ditresa där det visade sig att E4: an var avstängd från strax söder om Uppsala ända till Vattholma gjorde att jag kom minst sagt i sista minuten till jobbet efter att ha kört lite fortare än 120 km/h. Kom springandes en så där 2-3 minuter innan tåget rullade in till plattformen. Fick "olyckståget" men det kändes inte jobbigt trots allt. Körningen funkade bra men när mörket föll så var det lite obehagligt ska erkännas och allt som dök upp hastigt i strålkastarljuset ryckte man till för. Sen att det spöregnade så sikten blev snudd på minimal underlättade inte men förmodligen så lär det väl ta några svängar innan allt känns normalt igen. Man är ju knäpp som man är för det minst jobbiga stället att passera var olycksstället. Men jag är övertygad om att det kommer övervinnas för så jobbigt var det aldrig. 

 

Fick ge mig på en ny växlingsrörelse också eftersom fjärren inte tänkte sig för och ledde in mig på hederliga gamla spår 3. Och inget ont om spår 3 men när man är på väg norrut så är stoppbocken något i vägen. Omväxlingen ledde bara till 7 minuters försening som i slutändan blev ca 3-4 minuter när jag väl nått Tierp så ingen större fara. Jag tyckte det var lite roligt ärligt talat när det blir lite avbräck i vardagen. Det kunde ju ha gått mycket värre eller nåt. Imorrn blir det till att köra lite igen. Succesivt ska obehaget byggas bort 

 

 

Ja, igår körde jag igen med en stödförare och det var inga problem faktiskt. Som mest fick jag lite gåshud när jag passerade stället i motsatt riktning men inte åt det håll där det faktiskt hände. Så det känns väldigt skönt och på måndag ska jag prova att köra själv igen. Det kommer nog gå fint tror jag. 

 

I övrigt blev fredagen en ovanligt lugn tillställning. Skulle vara med Emil men han hade lyckats hamna i Ullared efter att ha somnat i Börjessons bil (tyckte det var så han sa att det gått till) vilket han var så där lagom munter över. Utan nya kläder med sig eller några toalettartiklar kände han sig inte på topp. Återstår att se om han lyckas ta sig hem till idag eller inte. Igår blev jag bara hemma. Idag blir det kalas om ett tag för en annan kompis och sen är kvällen fri och imorrn blir det fika med gymnasiegänget på eftermiddagen. 

Ja, som de flesta av er redan vet så körde jag över en människa, en kandidat, i måndags sent på kvällen. Det var givetvis en chokerande upplevelse men jag reagerade ändå som jag föreställt mig. Jag bröt inte ihop utan lugnt och sansat så gjorde jag det som vi av rutin ska göra. Ringa fjärren och meddela vad som hänt och var samt ringa min egen drift för att bli tagen ur tjänst. Lite tankar kring om jag kunde agerat annorlunda var det enda som sköljde över mig men jag såg det aldrig som mitt fel. 

 

Den här personen hade bestämt sig, och försökt tidigare under kvällen men velat, för att livet skulle vara till ända och det syntes. Personen satt i spåret och inväntade tåget med ett iskallt lugn. Som tur var så gick det så pass fort, och med begränsat synfält framåt av mörker och strålkastare som lyste framåt, så såg jag personen i kanske två sekunder. Ingen ögonkontakt eller någonting, jag minns inte hur det lät eller luktade, utan helt plötsligt var det bara över. Och var det inte för att jag instinktivt börjat nödbromsa var det som att det aldrig skett. Hade jag tittat ner för någon sekund hade jag med allra största säkerhet missat det. 

 

Men nu har jag fått bearbeta det så bra som det bara går genom att prata och åter prata med alla möjliga. Kollegor, släkt och vänner och ert stöd har betytt massor ska ni veta! Om det så bara var en kommentar på facebook eller ett sms så värmde det lika bra oavsett. Idag fick jag prata med en läkare om min upplevelse och hur mitt allmäntillstånd var. Hon ansåg att jag skulle återgå till tjänstgöring enligt mitt vanliga schema så på fredag är jag tillbaka i tåget igen. Får med mig en annan förare som stöd så jag tror att det ska gå fint. Denna person kommer inte få förstöra för mig!