simpan1

Ja, inte så mycket märkvärdigt har hänt sen i måndags kan jag väl påstå. Skolan går på i något som kan beskrivas som halvfart, kanske lägre än så, men trots det så har vi gått igenom hela bilaga 8M. Så frågan är hur vi ska spendera hela dagen imorgon för vi kan ju inte spräcka schemat och börja med spärrfärd i förväg (ironisk). Men Bengt pratade om att det skulle bli nåt övningshäfte på 8M och det tror jag inte blir några som helst problem. 8M är när det kommer till kritan väldigt enkelt. Känns som det övervägande arbetet ligger på de som i folkmun kallas för stinsar men på järnvägsmål heter tågklarerare (tkl). Inte fullt hela sanningen men inte långt ifrån.

 

Just nu ligger jag hemma på soffan och gör mest ingenting. Bortsett från att blogga, surfa och lyssna på musik då. Petitesser i sammanhanget när jag skulle kunna jobba på saker som att lösa världsfreden och klimathotet. Jag pillar mig åtminstone inte i naveln för då vet man att man har tråkigt på riktigt när såna nöjen börjar framstå som roligt. Ska till att fixa mig lite middag inom en ganska så kort och överskådlig framtid då magen börjar protestera mot den rådande tomheten. Ha en fortsatt trevlig kväll gott folk.

Idag gjorde jag något som jag inte gjort på väääldigt länge. Och nej det var inte att laga kycklinggryta som jag syftar på även om det också gjordes och även det var ett tag sen. Jag körde en tvättmaskin med tvätt vilket kanske var någon gång under 2005-06 som jag senast gjorde det i samband med en hemkunskapsläxa. Det kändes vuxet och var betydligt enklare än jag mindes det som. Inte mycket värre än att starta en diskmaskin egentligen. Så jag börjar så smått känna att jag hanterar det som bör hanteras för att kunna leva ett oberoende ensamliv, om en sisådär 6 månader, när utbildningen är slut. Men de stora jobbiga sakerna som att tapetsera, bygga verandor, mecka med bilen och andra svårhanterliga händiga saker får jag nog även fortsättningsvis överlåta till min far. Den dag jag börjar tapetsera lär det både finnas ett och två kors i taken.

 

Men jag gjorde även kycklinggryta idag som sagt och det blev riktigt, riktigt gott faktiskt. Inte så avancerade egentligen utan den baserades på lök, paprika, kyckling, vitlök, champinjoner, milda mini mat, chillisås och givetvis curry. Och till det nudlar (första gången som jag kokar det själv! fullkomligt samlar vuxenpoäng idag) men smakkombinationerna blev helt rätt och styrkan snudd på perfekt. Så jag blev väldigt nöjd. Och när jag satt och tänkte på kycklinggryta började jag för ett kort ögonblick att nästan brista ut i asgarv. Det påminde mig om en gång, för några år sen, när jag hade gjort kycklinggryta hemma och vi satt och lyssnade på Abba Gold till maten. Och då började Chiqutita spelas, och min syster som då kanske var 6-7 år, frågar "Sjunger de kycklinggryta?" varpå mamma och jag brister ut i garv. Ett mycket fint minne.

Ja, som rubriken antyder så spenderar jag helgen i Hallsberg och har det alldeles förträffligt lugnt just nu. Kristoffer befinner sig i Karlstad så jag har hela lägenheten för mig själv. Och det är en strålande solig dag utanför så jag öppnade mitt fönster för en liten stund sen och njuter av den friska luften som strömmar in i mitt rum. Förmiddagen spenderade jag som bakis genom att titta på kulturella SVT-program som På Spåret och Veckans brott. Jag hann även med att lösa melodikrysset men det gick lite sådär. Så om man bortser från bakfyllan så levde jag verkligen pensionärsliv. Borde kanske inse att epitetet lillgammal stämmer in bättre på mig än jag vill medge.

 

Tanken var att jag skulle ner till Karlstad med några ur andra klassen och titta på hockey idag (Färjestad-Brynäs. HEJA BRYNÄS!) men efter gårdagens fest så ställde jag in det tåget. Vilket förmodligen var det enda rätta i det här läget. Men det är ingen fara och det är ingen som lider någon större skada så, mer än min plånbok möjligtvis eftersom jag givetvis måste göra rätt för mig och betala min biljett, så ni behöver inte vara oroliga. Nyfikna själar undanbedes. Annars var festen trevlig större delen av kvällen men vissa element fick mig att dra mig hemåt. Tack Oscar för skjutsen! Du är en klippa. Så jag ska fortsätta att försöka njuta av dagen med att äta någonting nu. Trevlig helg allihop!

 

P.S Jag antar att man inte särskriver Hallsbergshelg?

Efter att ha spenderat två slappa dagar hemma av veckans studier (av själ jag inte tänker skriva här) så är jag åter i Hallsberg och ni kommer aldrig tro att jag säger det men...GUD vad skönt det är att vara tillbaka! Sov grymt bra, folk hade saknat mig i skolan så jag kände mig extremt välkommen tillbaks och väl hemma i lägenheten så fick jag spöa Kristoffer i tv-spels golf hela två gånger i rad. Grymt nice! Inte ofta man tror att en dag i Hallsberg ska vara så bra men vissa dagar går bara inte att misslyckas med. Detta var en sådan dag. Så här skulle alla dagar kunna få vara.

Jag har fått många fina kommentarer genom åren som har satt sina avtryck i mitt självförtroende och gett mig en varm känsla inombords. Det vill jag börja med att tacka för! Men den kanske finaste kommentar jag någonsin fått fick jag i somras av min faster när vi var på en The Ark konsert i Uppsalas stadspark. Hon berättade att hon pratat med en kollega och då självfallet nämnt det stundande evenemanget med sin brorson, kompis och syster. Kollegan kunde då inte undgå att fråga hur gammal den lilla brorsonen var (19 vid tillfället) och tyckte väl att jag kanske var en gnutta ung. Funkar ni verkligen ihop genomsyrade frågan med största säkerhet. Nu var ju inte jag där men jag föreställer mig att det var så.

 

Min faster hade då gett svar på tal, och detta berättade hon givetvis för mig sen, att hon och jag funkade ihop hur bra som helst för att jag är ett socialt geni. Sen att vi är släkt och två allmänt sköna människor bidrar ju också till vår fina kemi givetvis men hon ville förklara vad hon menade. Jag är då alltså ett socialt geni för jag har förmågan att umgås med vem som helst, var som helst och hur som helst i princip. Min faster menade på att jag lika gärna kunde sitta mig Hulda, 97 år som Lisa, 4 år och ändå hitta något gemensamt som vi kan prata om och utveckla en liten tillfällig relation till varandra. Jag blev givetvis väldigt smickrad och när man har nämt det här för andra så har många gett medhåll. Nu känner jag mig inte riktigt som ett socialt geni själv alla gånger men att jag har lätt att träffa folk och skaffa vänner har ju inte vart mig någon hemlighet. Men det var väldigt fint helt enkelt. Vad tycker ni där ute som har träffat mig? Är jag ett socialt geni i era ögon?

Ja, vad är det som gör det? Satte jag griller i era huvuden nu? Nejdå, det är inte så farligt faktiskt. Jag satt och lyssnade på en låt när det slog mig hur lätt det är att fastna för en låt och sen börja knarka den något kopiöst mycket. Man låter den gå på repeat om och om igen eller så ser man till att lyssna på den åtminstone sjuttioelva gånger det närmaste dygnet medan man pliktskyldigt spelar någon annan låt mellan varven. Visst är det fint?

 

Det händer mig typ hela tiden och sen så har jag vissa låtar som jag inte kan sluta göra så med trots att jag lyssnat på dem i flera år. Unchained Melody med The Righteous Brothers är ett exempel på en sån låt. Den fastnade jag för när var drygt 15, nyförälskad och nyförkrossad. Den lämnade aldrig min MP3, den låg alltid kvar när jag bytte låtar i musikmaskinen, och än idag kan jag bli snudd på tårögd av den. Detta händer också oftast med power ballads eller andra typer av ballader utan att jag egentligen förstår varför. Jag måste ha någon form av kärleksberoende (no shit Sherlock!) som får sitt lystmäte, eller åtminstone en temporär tillfredsställelse, i denna uttrycksform. Givetvis inte enbart såna låtar, jag har ju även haft såna knarkarperioder med Graaf Sisters You got what I want, Noice En kväll i tunnelbanan och givetvis många, många fler genom åren. Och samtidigt som det är trevligt att gilla en låt så blir man lite irriterad på sig själv. Har du inte lyssnat tillräckligt för idag, lilla Simon säger förståndigheten inom mig. Det finns ju en viss tendens till att omgivningen kan bli lite grumsna också av att höra samma visa om och om igen.

 

Just nu har jag fastnat för en låt som jag hörde i Så mycket bättre för några veckor sen när den nya säsongen startade. Samma avsnitt som för övrigt fick mig att plöja säsong ett av samma serie på en dag. Det var under Tomas Ledins dag, en artist som jag för övrigt alltid har gillat, som Eva Dahlgren hade bestämt sig för att göra en cover/hylla honom med låten Never again som Ledin sjöng med Agnetha Fältskog en gång i tiden. Och det var ju en lite rockig ballad så självklart fastnade jag (men mer för originalet än Evas tolkning) och nu går den stadigt på youtube eller i "spelaren". Den kombinerar ju Tomas Ledin, som i programmet mer och mer framstår som en riktigt skön kille och mysfarbror i ett, och 70-talets största kärleksobjekt för många: Agnetha Fältskog. Ledin sjunger bra, Fältskog sjunger bättre och det tillsammans med en bra låt i övrigt gör att jag älskar den!

 

Sen spelar ju givetvis min nostalgiska sida in i att jag gillar den så mycket. Det kan ni hoppa upp och sätta er på! Särskillt eftersom jag tittat på videon ett otal gånger och sett hur det såg ut när Ledin/Fältskog framförde den någon gång under tidigt 80-tal. Samma nostalgiska sida som ständigt gör mig förälskad i Agnetha och önskar att jag vore en ung och snygg ungdom på 70-talet. Givetvis skulle Agnetha vara lika galet förälskad i mig. Jämfört med Björn Ulvaeus framstår ju jag som århundradets sexigaste person, right? Ja, en låt kan verkligen starta igång maskineriet kring önskedrömmar...ska nog lyssna eller kolla på Never again några gånger till!

Jag är en riktig nostalgimänniska. Det har jag mer eller mindre alltid vart och jag kan bli nostalgisk över saker som jag inte ens upplevt och tänka "Det var tider det". Det sker till exempel när jag ser en bild eller dokumentär på tjuvrökande 70-talstonåringar i tidstypiska skinnjackor och ett Sverige som alltid tycks se grått och betongaktigt ut. Udda? Kanske, mest troligt förmodligen. Men sen finns ju även den självupplevda nostalgin. Och säga vad man vill om 70-talet men de tre åren jag spenderade under 2000-talet på gymnasiet kan inte en enda 70-talsbild (inte ens en 50-talsbild) ersätta för fem öre.

 

Och just idag är en sån dag som tar mig tillbaka till den stämningen och den romantiska bild man har skapat sig kring den svunna tiden. För visst var det så att saker var jobbiga även då och långt ifrån allt var roligt. Men gör man ett överslag över de tre åren så kanske en femtedel var jobbigt/tråkigt, kanske mindre än så, medan den övriga tiden spenderades med otroligt sköna, roliga och smarta människor. Och Rosendal vore inte vad det vore utan sina lärare som förmodligen är de mest engagerade lärarna i hela världen. Alltid närvarande, alltid där och alltid lika bra. Och det säger jag utan att skämmas och menar verkligen det jag säger.

 

Varför tar då just denna dag mig tillbaka till den här tiden? Jo, jag var där i egenskap av guide och skulle prata gott om Jo-programmet (som efter den nya reformen heter något helt annat) och hade dessutom sällskap av Anneli och Fredrik från klassen. Och som vanligt hamnar vi på samma nivå som då och det är just i det ögonblicket som man önskade att klockan vreds tillbaks två-tre år. Även om man nu kan se tillbaka på det med just glädje och slippa tänka på inlämningar och uppsatser. Så det är på gott och ont. Men lite taggad på att skriva en uppsats av den kalibern igen är jag allt. Så det var en väldigt fin kväll. Tack alla som var där!

Många har undrat varför jag gillar Saab och ibland undrar jag själv och kan vissa dagar inte ens sätta fingret på varför jag gör det. Därför tänkte jag nu försöka att dra fram några aspekter varför jag gör det. Lika mycket för er i omvärlden som för mitt eget höga nöjes skull. Man kan nog säga att fröet såddes redan i barndomen då den första bil jag minns som min far ägde var en Saab 900. Dessutom ägde min farfar en likadan samtidigt vilket förmodligen spädde på mitt unga sinne med tankar som "Alla äger ju tydligen en sån" Sedan fortsatte Saab-sviten, med ett kortare uppehåll för en Volvo 240 precis efter 900: an, med ytterliggare en 900 föjlt av en Saab 96 (V4). Självklart har ju detta grundmurat någon form av gillande i allra högsta grad.

 

Men vad många knappast har trott är att jag i en period på flera år hatade Saab. Nu tar jag till de stora orden! Detta förmodligen pga, som jag upplevde det, att pappa ständigt meckade med dem. Kassa bilar tänkte min lilla hjärna uppenbarligen. Det man dock måste ha i åtanke var att säkerligen mer än hälften var sådant som byts årligen eller rent slitage eftersom en del av bilarna kunde klassas som hyffsat gamla redan då. Speciellt 96:an. Och alla dessa reperationer utfördes hos farmor och farfar, som jag älskade att vara hos, så ibland, så har i efterhand, känns klaget lite obefogat. Det var ju egentligen en "win-win situation".

 

Men någonstans vände hatet till likgiltighet för att i 16-års åldern återigen blomma ut i intresse när jag började övningsköra. Och även om jag inte alltid kom överrens med vår dåvarande 900:a så utvecklades någon form av gemenskap mellan oss. Man började förstå hur samverkan mellan pedalerna hängde ihop och det var en bil som det var lätt att köra mjukt med. Och innan jag visste ordet av växte även intresset för gamla modeller upp och man började läsa på och lära sig både det ena och det andra. Charmiga modeller, innovativa framsteg- ja listan kan göras lång. Och idag sitter man här passionerat nördig över ett märke som väcker känslor hos mig. Alla turer kring Saab-affären har följts som utveckligen kring sitt eget barn (kanske inte) och jag kan sällan låta bli att tala mig varm om detta svenska lejon. Kulmen nåddes sen givetvis när min första egna 900 införskaffades. Och även om jag hade en del strul med den bilen så saknar jag den än idag. Den besatt en sorts charm och odödlighet som min nya bil inte kan tävla med. Sen själva känslan att köra den gick inte av för hackor. Har man lärt sig köra i en Saab framstår Saab också som det enda rätta och man vet precis var man har bilen vad gäller bredd och längd. Växellägena hittar man i sömnen och knapparna i mörkret. Allt känns genomtänkt och sitter rätt helt enkelt!

 

Så, nu har ni spenderat två-tre minuter till att läsa mitt hyllningstal till ett märke och en bil som jag nästan förknippar med en livsstil. Saab är en underdog och är inte ägarna också lite utav det? Vi får ständigt förklara vår åsikt kring detta märke och försvara det mot hårda motangrepp. Volvo är ju Sveriges lilla skötebarn. Och det är klart! Volvo har hängt med längre, slagit bättre och framför allt har även Volvo gjort en jäkla massa bra bilar. Men att Saab också gjort säkra, innovativa och bra bilar glöms lätt bort och man tenderar lätt att fokusera på bristerna i första hand. Även Volvo har ju gjort snedsteg (1900, 340,460 för att nämna några) men har alltid landat på fötterna tack vare ett starkt grundrykte som Sveriges första och bästa bil. Kanske är det dags att lyfta på hatten för Saab och ge lite cred. För även 2:an står ju med på pallplatsen och som den gamla barnramsan går: "Ettan förlora, tvåan vann..."

Jag vet inte om det är ett tecken på att man börjar bli gammal när man plötsligt inser att släktingarna runt omkring plötsligt tycks ha blivit så mycket äldre. Ett bra exempel är min lillasyster, som i mitt huvud fortfarande bara är 6-7 år, imorgon går in på sitt första tonår. Kusiner som man alltid har upplevt som små är alla närmare 20 än 10 helt plötsligt och då känns det på något vis som att man inte hänger med. Egentligen är det rätt löjligt för man är ju högst medveten om att även dessa personer åldras ett år varje år precis som man själv. Men insikten om det kan komma senare uppenbarligen.

 

Detta gäller inte bara mina kusiner. Helt plötsligt är mormor och morfar 80 år, mina morbröder närmare 50, mamma och pappa är inte så många år ifrån att vara närmare 50 än 40 och farfar fyller pensionär om bara en månad. Kanske är det inte först nu som jag insett att jag faktiskt har nått en ålder som faktiskt är närmare vuxenvärlden än barnvärlden. Att livet inte längre kommer vara så oskyldigt, att jag om några år kanske har en egen familj att försörja och strukturera mitt liv kring. Kanske håller jag på att få någon form av åldersnoja som inte slagit ut men satt ett frö. Och då längtar jag ändå efter att börja jobba och skaffa ett mer eget och självständigt liv. Men någonstans inom mig håller väl fortfarande "10-åriga Simon" fast vid sänggaveln. Kan det vara så? Jag vet faktiskt inte. Tanken bara slog mig och det resulterade ju i ett ganska så reflekterande inlägg. (Hur länge har jag inte velat skriva ett sånt?!)

Jag är rätt dåligt på att blogga och det är jag högst medveten om. Jag låter den ofta falla i glömska och uppdaterar inte ens hälften så ofta som jag skulle önska att jag gjorde. Sen är jag dessutom ganska dålig på att göra kreativa inlägg med funderingar och betraktelser. Men som vanligt jobbar jag alltid på att skärpa mig och hurvida jag kommer lyckas den här gången eller inte är skrivet i stjärnorna.

 

Ja, skolan har nu börjat igen och vi har börjat nosa på ellära. Jag kan säga att mycket var förvirrande de första dagarna och det var inte förrän på torsdagen som pusselbitarna så sakteliga började falla någorlunda på plats. Gubben Ohm var förmodligen inte dum och ville förmodligen inte skapa problem när han kom på sin lag om sambandet mellan Volt, Ampere, Watt och sitt egna Ohm utan han gjorde förmodligen världen en stor tjänst. Jag har bara lite svårt att tacka honom. Men självklart ska vi kunna el när vi framför stora elfordon. Eller? Och nya klassen, YH17 önskas välkomna till gemenskapen. Vi har redan kollat tempen på dem vad gäller fest och får nog anse att de klarade sig. Lite för bra till och med...Sen blir det nog lätt ganska kaotiskt när man bjuder närmare 50 pers till enbart en 4:a. Lägenheten känns rätt liten i sammanhanget helt enkelt. Tack till er som stannade kvar och hjälpte till att städa upp!

 

Sen var det himla skönt att slippa köra hem första biten dagen efter eftersom jag hade Camilla och Jesper som sällskap i bilen så Jesper fick äran att köra till Västerås där han gick av och jag tog vid. Så släpptes Camilla av i Uppsala och jag drog mig hemåt. Efter att bara ha sovit i 5 timmar var det skönt att få komma hem och slippa spendera fler timmar i eftermiddagsrusningen. Man blir så galet bländad den här årstiden. Speciellt om man är trött. Idag var det kalas för syster som fyller tonåring på måndag. Så det blir att skaffa present imorgon under dagen.